Egentligen skulle jag ha skrivit och postat det här inlägget medan det fortfarande var 2015, men jag blev uppehållen av Xenoblade Chronicles X. I vanlig ordning är det här ingen ”best of 2015”-lista, utan mer en liten tillbakablick på mitt rollspelsår.

ÅRETS RETRO: GOLDEN SUN

Jag startade året med viljan att gå igenom min skämshög och därmed satte jag tänderna i Golden Sun. Efter ett antal timmar med knepiga pussel och tjusiga pixelstrider var en rollspelsklassiker avklarad. (Det visade sig att jag bara var någon timme från att klara spelet i sparfilen från 2002. Pytt.) Därefter hoppade jag på uppföljaren The Lost Age, men efter drygt 10 timmar tappade jag suget. Jag får ta nya tag detta år, eller när jag är pensionär, antar jag.

ÅRETS VERKLIGHETSFLYKT: FINAL FANTASY XIV – A REALM REBORN & HEAVENSWARD

I mars började jag spela Final Fantasy XIV. Hade påbörjat men inte kommit in i spelet redan 2013 (och innan dess 2010), men den här gången föll jag som en fura för berättelsen om världen Eorzea. Jag spelade för mig själv (det här är ett MMO där man inte måste vara i ett gille för att kunna njuta av spelet) tills jag hittade några andra som diggade spelet lika mycket som jag. Under sommarmånaderna levde jag mer i Eorzea än i den riktiga världen. Mina dagar bestod i stort sett av att: 1) vakna 2) starta spelet 3) spela i sisådär 15 timmar 4) sova 5) upprepa.

ÅRETS UTANNONSERING: FINAL FANTASY VII REMAKE

Efter att ha blivit grundlurad av Sony förra året var det med andan i halsen som jag såg nedanstående trailer. När jag insåg att det inte var ett skämt, att det outtalade löfte som SquareEnix gav med sin tekniska demo till PS3 2005 faktiskt var verklighet, då gick rysningar genom hela kroppen. Och rysningar får jag fortfarande, så fort jag ser Barrets kulspruta till arm och Clouds Buster Sword som reflekterar Sector 7:s neonljus.

Spelet kommer att bli uppdelat i episoder, vilket kan vara både bra och dåligt, men jag uppskattar att SquareEnix gör vad de kan för att hantera moderniseringen av en av Final Fantasy-seriens bästa berättelser.

ÅRETS SPELMUSIKKONSERT: PIANO OPERA music from FINAL FANTASY

Piano Opera lämnade inget Final Fantasy-fan besviken. Stämningen var på topp när klassiska Final Fantasy-kompositioner framfördes av den makalösa pianisten Hiroyuki Nakayama och en högst engagerad och energisk Nobuo Uematsu bjöd på sig själv (vid ett tillfälle rusade han faktiskt ut i publiken!). Jag hade betalat dyra pengar för att köpa en VIP-biljett som gav mig tillträde till ett kort möte med Uematsu-san och Nakayama-san. Jag fick skaka hand med båda men kunde bara få en skiva signerad av båda två eller två skivor signerad av dem var för sig. Jag lät Nakayama-san signera Final Fantasy V Dear Friends och Uematsu-san fick signera soundtracket till The Last Story. När han såg skivan gav han en (vad jag tolkade som) förvånad/överraskad kommentar till tolken (och kvällens konferencier). Kanske hade han inte stött på många fans som tar med sig den skivan. Jag passade på att säga att jag älskar spelets slutlåt Toberu Mono och han såg verkligen rörd ut när han sa ”oooh, thank you!”. Kort sagt: en fantastisk konsert som avslutades med ett fantastiskt möte.
(Bubblare: Score under ledning av Orvar Säfström, en gedigen och bra blandning med några härliga överraskningar.)

ÅRETS SHOPPING SPREE: TALES OF ZESTIRIA

Det börjar snarare bli regel än undantag att rollspel kommer i tjusiga specialutgåvor. Tales of Zestiria, som släpptes till både PS3 och PS4, hade förstås specialutgåvor till båda konsolerna. Nu är ju inte jag någon samlare av rang men jag lyckades ändå med konststycket att köpa den normala PS3-utgåvan (som jag senare gav bort till en vän), den normala PS4-utgåvan, Collector’s Edition PS4 (EU), Collector’s Edition PS4 (US) och sen fick jag Collector’s Edition PS3 (EU) som present. Så ja, det blev nog lite mycket den här gången… Men spelet är som tur var bra, ett riktigt lyft i jämförelse med Xillia-delarna!

ÅRETS MÄSTERVERK: XENOBLADE CHRONICLES X

Ni som har besökt den här bloggen tidigare kanske känner till att jag fullkomligt älskar Wii-spelet Xenoblade Chronicles. Den spirituella ”uppföljaren” Xenoblade Chronicles X är en härlig blandning av valda delar från Xeno-serien. Här kan man skapa en kvinnlig karaktär som (beroende på hårstil) för tankarna till Elly eller Maria i Xenogears, de stora robotarna (Skells) påminner både om Xenogears samt Xenosaga-spelen, och världen – utforskandet – från Xenoblade har blivit flerfaldigt större. Den första platsen man befinner sig på är en värdig efterföljare till det makalösa området Gaur Plains i föregångaren. Den största skillnaden i XCX är väl att det inte finns en lika tydligt utstakad story som det gjorde i Xenoblade till Wii. Berättelsen är däremot på ett mycket smart sätt förankrad i hur spelet är uppbyggt, men mycket av innehållet kommer från sidouppdrag, där man kan hitta fler spelbara karaktärer och utröna sociala band mellan människor och andra raser. Spelet tar på sitt eget sätt upp ämnen som vi är alltför bekanta med idag – människor på flykt, rasism, samarbete och att öppna dörren för dem som har det svårt.

Världen erbjuder (nästan) oändligt med saker att göra, när jag spelar sitter jag ständigt och påminner mig själv om saker jag inte ska missa och fem minuter senare har jag lyckats snappa upp x antal nya quests. Men det är inget problem, för Xenoblade Chronicles X går att spela lite som man vill. Är du inte intresserad av människorna i din närhet eller vill utforska varenda vrå av världen kan du brassa på rätt igenom storyn. Fast det är inte något jag rekommenderar, för efter drygt 80 timmars spelande har jag kommit fram till följande – det är världen Mira som har huvudrollen och den är fylld av märkliga, mäktiga och massiva kreatur, enorma vidder och utsikter som får ögonen att tåras. Xenoblade Chronicles X är makalöst vackert. Detaljrikedomen hos naturen, rustningar, vapen och Skells är så galet hög att tanken svindlar. Jag förstår inte hur människor har tänkt ut och skapat allt det här. I min recension av Xenoblade till Wii kallade jag spelet för världens åttonde underverk. Här har vi underverk nummer nio och jag tänker befinna mig på Mira så länge jag bara kan.

För fyra år sedan köpte jag XSEED Games lokalisering av Falcoms The Legend of Heroes: Trails in the Sky till PSP. Jag spelade ett par timmar, men hann inte längre än så. Typiskt att livet ska störa en när man vill spela, eller hur? Och vips, så har flera år gått och idag kom den direkta uppföljaren Trails in the Sky Second Chapter till Steam. Ja, det var ju bara att punga ut de 280 riksdalerna och lägga till ytterligare ett spel till min backlog, a.k.a. skämshög. Och som om detta inte vore nog så kommer del sex av The Legend of Heroes nu i vinter till både PS Vita och PS3. (Mer om hur alla delar hänger ihop kan ni läsa här i en bloggpost av XSEED.) Självklart har jag redan förbokat det.

Ytterligare en release som jag har sett fram emot är Xenoblade Chronicles X. Spelet släpps 4 december och mina känslor är lite blandade. Det är kanske en självklarhet att det inte kommer få mig att känna samma enorma förtjusning som jag gjorde över Xenoblade Chronicles. Men ändå. Klart jag måste ha spelet.

Har inte önskat mig spel i julklapp på flera år, jag skaffar det mesta själv. Men något jag skulle behöva är tid. Att studierna upptar många av dygnets timmar är väl en självklarhet men jag vet inte när jag ska ha tid att sjunka in i spel på samma sätt som jag gjorde förr. Sitta i 8-10 timmar och bara mysa. Den tiden är kanske förbi, men jag behöver fortfarande ny tid. Alla behöver vi ju verklighetsflykt och en plats där man bara kan koppla av. Det är vad spelen (bland annat) ger mig.