För ett tag sedan kom jag över den här artikeln på 1UP. I stora drag handlar det om att storhetstiden för de japanska rollspelen är över och problematiken kring utgivandet av JRPG:n i väst. Visserligen är artikeln vinklad åt den amerikanska marknaden, och det faktum att Xenoblade Chronicles, The Last Story och Pandora’s Tower inte kommer att släppas i staterna ska nu tolkas som domedagen för hela genren. (Att Europa har varit som ett rollspelens U-land under alla år och fått genomlida samma orättvisa som nu drabbar Obama-land är det förstås ingen som bryr sig om.) Artikeln försöker även skina lite ljus på orsakerna kring att vissa rollspel aldrig hamnar utanför Japan.
Vi kan börja med det faktum att marknaden för spel i öst och väst skiljer sig en hel del från varandra. I trångbodda Japan är det naturligt att bärbara konsoler som PSP och NDS säljer som smör. I väst ligger fokus mer på de stationära konsolerna. Som ni kan läsa i artikeln har PSP:n gått ett dystert öde till mötes här i väst, på grund av piratkopiering. Kort sagt, den genomslagskraft som PSP:n har haft i Japan, går inte att reprisera i USA eller EU. I en text hos Kotaku får man sig en annan tankeställare – att kulturer, samhällsnormer, social kompetens och annat också kan spela roll när ett rollspel tar form. Och även om jag inte håller med om allt som skrivs, så kan jag rekommendera IGN:s funderingar kring JRPG-genren.
Visst känns det som att japanerna bara tillverkar spel för den egna marknaden och är till synes ointresserade om titlarna säljer nån annanstans i världen. Det är ett problem att de inte tycks uppfatta att det finns en väldigt trogen skara rollspelsfans som gillar det de har att erbjuda och vill få chansen att ta del av dessa skapelser. Att få speltillverkarna att inse att vi är många som vill lägga våra pengar på deras arbete verkar vara omöjligt.
Som 1UP:s artikel belyser så kostar en välgjord lokalisering väldigt mycket pengar. Är spelet i fråga inte en mastodonttitel som Final Fantasy måste det beräknas hur många exemplar som ska tryckas, då ingen vill sälja slut och riskera att dedikerade fans får vänta länge innan nytryck sker, men heller inte stå kvar med ett överlager och riskera förlust. Detta gör att många distributörer räds att ta in vissa spel från öst, men det finns ändå hjältar i vardagen, bland andra XSEED Games. Även om PSP:n inte har den mest lukrativa marknaden i väst så vågar de lägga fokus på The Legend of Heroes-serien och har sedan tidigare släppt Ys Seven och remakes av äldre Ys-titlar. Det faktum att det redan fanns en extremt välgjord fanöversättning till Ys Oath in Felghana, försvårade egentligen inte arbetet för XSEED. De licensierade helt enkelt den översättningen istället för att lägga ner dyra pengar på att återskapa något som redan fanns och var användbart. Det är första gången (vad jag vet) som en distributör tar hjälp av fans. Min fråga är varför de inte gör det mer ofta?
En titel som aldrig lär hitta till väst.
Det kanske är en naiv tanke, men varför vänder sig inte distributörerna till fansen om kassan tryter? Låt oss säga att ett företag vill ge ut en liten japansk pärla i väst. De har en budget som inte räcker till. Men istället för att lägga ner projektet så går de ut på nätet och vädjar till fansen att donera pengar, så att de kan nå upp till den summa som behövs. Jag är övertygad om att rollspelsfans i väst skulle hjälpa till, vare sig det gäller 10, 50, 100 eller 500 kr. En annan möjlig lösning, som kanske ligger närmare än vi tror, är digitaliseringen. När spel till slut bara kommer att finnas för nedladdning och inte som nånting fysiskt du ställer i en hylla, så minskar också distributörernas omkostnader. Riskerna som de ställs inför kommer minska dramatiskt, då beräkningar kring hur mycket eller lite som kommer att säljas helt plötsligt är oväsentligt. Dessutom sparas det pengar då inga fler skivor, manualer och fodral behöver tryckas.
Om import av spel från USA orsakar en sämre försäljning när titlar efter mycket om och men kommer till Europa, så anser jag att världspremiärer för spel (såsom vi ser för filmer) måste bli en realitet. Förvisso kommer det kräva att översättningar tas fram i takt med manuset och ett större team skulle behövas, men det kanske det kan vara värt. Europa måste också sluta med att försvåra lokalisering genom orimliga krav på att tyska, franska, spanska och italienska ska finnas som spelbara språk.
Med tanke på att spel som visas upp på Tokyo Game Show inte på något sätt är undangömda för oss icke-japaner, känns det ytterst sorgligt att många gånger bli suktad av screenshots och sedan få beskedet att ingen release blir av. Så jag har några önskemål som jag önskar se infrias inom en ganska snar framtid, i hopp om att releaser av JRPG:n blir mer frekventa:
- Ta bort regionerna. Det är bara krångligt och det upplevs som att företagen inte vill ha mina pengar.
- Distributörer – våga be oss gamers om hjälp! Jag ger gärna donationer och betalar fullpris för spel, bara jag får spela dem!
- Även om det är trevligt med spel i min hylla så kan ändå jag se fördelarna med digitalisering. Tekniken finns redan, när ska den börja användas till fullo?
- Låt engelska vara den enda översättningen som görs. Det sparar också tid och pengar.
- Japanska tillverkare – våga lita på att vi gillar era kreationer även om vissa saker blir lost in translation. Gott vs. Ont är ändå samma sak oavsett nationalitet.
Med detta sagt vill jag ändå avsluta med att ingen kan vara gladare än jag att Xenoblade Chronicles, The Last Story och Pandora’s Tower alla kommer få release i Europa. Kanske ser framtiden inte så mörk ut som vissa vill få oss att tro?
