För tio år sedan var jag ihop med min första pojkvän. Det var ett distansförhållande som varade 3 månader och även om jag var head over heels då så var det inte något att bygga en framtid på. Nåväl, jag brukade mest ta tåget till honom, men när jag var där hade jag inte så mycket att göra. I bästa fall hade jag kommit ihåg att ta med mig min GBA och kunde sitta och spela Mario Kart. Men mest låg jag i sängen och sneglade på när han satt på sängkanten och spelade Diablo 2. Jag minns förstås inte så mycket av det hela, bara de två kloten fyllt med rött och blått, det frenetiska klickandet på musen och hur han och den kompisen han var inneboende hos satt och snackade loot. Jag brydde mig inte så värst mycket.

Nutid. Annan pojkvän, någon man faktiskt kan bygga en framtid med efter ett antal ”hit and miss” längs vägen. Andra bärbara konsoler. Det många har väntat på har nu hänt. Diablo 3 har äntligen lämnat utvecklingsbordet, folk köar, folk köper, folk sitter sen och svär på Twitter för att det inte funkar. Jag tittar mest förnöjt på. Det är liksom lite skadeglädje bakom det hela, att folk som är så hypade och peppade inte kan spela. Error 37. Men nu ska vi inte vara elaka.

Pojkvännen frågade mig redan 2010 om vi kunde spela Diablo 3 ihop, ovetandes om att vi skulle få vänta två år till. Jag var inte sådär överförtjust i idén, men det var ju fint att han ville spela det med just mig och inte sina polare som han senare kom att spendera timmar tillsammans med i Starcraft 2. Klart man vill känna sig speciell liksom. Så för tio dagar sen köpte vi spelet digitalt och vi har spelat nästan varje dag, även om det ibland bara blivit en timme efter jobb, träning, matlagning. Och vet ni vad det knäppa är. Jag gillar det faktiskt. Grafiken är härligt ”vattenfärgsaktig”, musiken kan dundra till ganska skönt ibland och röstskådespelarna gör en bra insats. Inatt spöade vi Diablo på den normala svårighetsgraden och jag ser verkligen fram emot att ta mig an nästa steg i ordningen – Nightmare.

Först förvånades jag över att spelet var slut så fort. Men snart insåg jag att det inte är den sortens timmar, storytimmar, som Diablo 3 drivs av. Det ska vara snabbt genomspelat, lättillgängligt, okomplicerat och utdela snabba belöningar. Och det är där timmarna kommer in – jakten på nästa belöning, suget efter att hitta bättre rustning, svärd, hjälm eller vad det nu må vara. Visst känner jag det suget själv. Vi har haft så roligt när vi hittat nya vapen till oss själva eller åt varandra. Det är härligt att slänga sig in i en hord av fiender och nästan one-shotta allihop.

Så det är ju extra bra att jag har valt att spela med en kvinnlig barbar. För mig är karaktären viktig, även om jag inte kan ändra på hennes utseende eller andra parametrar som i andra västerländska rollspel. (I de japanska behöver man ju sällan fixa till sin karaktär, de är ju redan så snygga och häftiga till designen.) Trodde först att jag skulle spela Wizard, eftersom jag testat det i betan, men när pojkvännen hade skapat sig en sådan redan så kändes det inte lika kul. Istället fastnade jag för just barbaren, som med sin välsvarvade kroppshydda ser mer kvinnlig ut än de andra klassernas avatarer – flera av dem är alldeles för tråkigt spinkiga. Men jag gillar att Blizzard under den långa tid det tog att utveckla spelet ändrade hennes utseende till det bättre, i alla fall är jag av den åsikten. (Däremot blev jag lite ledsen av att läsa den inledande diskussionen på forumet där jag hittade bilden, men det kan vi prata om en annan gång.)

Jag älskar att mörsa, jag inser att jag är en väldigt offensiv spelare. Det gäller även JRPG:n. Ta t ex Final Fantasy VI, jag använder väldigt sällan magier, förutom när jag måste, utan försöker istället nyttja de starka fysiska attackerna som t ex Edgar, Sabin och Shadow har. (Och låt oss inte glömma att jag körde igenom hela Mass Effect utan att nånsin använda magierna som fanns tillgängliga. De andra i mitt party gjorde ju det, men jag hade inte fattat att jag också kunde, förrän jag började spela tvåan. LOL.) Jag gillar råstyrkan, närkamperna. Vissa bossar har varit så lätta när jag har finjusterat mina skills. Diablo själv var ju en usel ursäkt för en sista boss. Tror han överlevde ca 40 sekunder av mina slag och pojkvännens magier. Låt oss hoppas att han är lite vassare i Nightmare.

Namnet på karaktärer man får skapa själv spelar också stor roll för mig. Min FemShep heter Renora, ett vackert och starkt namn, vilket passar henne till punkt och pricka. Men även om jag i Diablo 3 har valt en manhaftig (?) barbar så ville jag ge henne ett starkt men samtidigt lite mjukt namn. Så det blev Endela. Jag är nöjd. Och hennes character art är så fantastiskt vacker, jag älskar det röda håret. Kanske är det en karaktär jag skulle kunna göra en fanart av nån gång, om andan faller på?

Jag vet inte om det är en sån big deal att jag som är JRPG-frälst faktiskt gillar Diablo 3. Jag bryr mig ju inte om storyn, som är väldigt tunn och förutsägbar på sina ställen. Det gör mig ingenting. Jag har roligt när jag spelar. Precis som jag hade kul med Xenoblade Chronicles och spenderade kanske 50 timmar eller mer på att utföra uppdrag åt världens invånare. Det är kul att kunna ge sig hän och bara dyka ner i något mer lättsmält och det är det jag anser att Diablo 3 är. Det kräver inte så mycket av sin spelare, utom just investeringen av tid, men det går ju också att begränsa. Men nu vill jag spela igenom samma tunna historia en gång till, bara för att kunna öka mina stats ännu mer. En karaktär som Endela förtjänar det.