Kategori: Speltankar (Sida 4 av 5)

Efter att ha läst Emmys inlägg om tiden vi lägger ner på våra spel ville jag förstås posta en kommentar. Men när jag insåg längden på den så bestämde jag mig för att blogga min åsikt istället.

Mitt svar på Emmys fråga är nej, jag ångrar inte den tid jag har spenderat med mina spel. Inte när jag var liten och spenderade upp till 8 timmar på att försöka klara Super Mario Bros. 3 varje gång jag besökte mina kusiner. Mamma och pappa fick tjata tills jag lade ifrån mig kontrollen. Inte ens när det handlat om rent ut sagt usla spel som Unlimited SaGa, Magna Carta eller Final Fantasy XIII kan jag säga att jag ångrar mig. Det har gett mig kunskap, det har gett mig en eller flera åsikter, även om jag inte alltid spelat klart. Och även när jag plågat mig igenom ett trist spel, så kan jag känna att jag ändå vann nånting på det. Uppvisade karaktär. Eller hur man ska förklara det.

Jag har aldrig spelat spel som inte tar slut, bortsett från The Sims, men aldrig ett MMORPG. Jag vet inte om jag skulle uppleva att min tid försvann på ett annat sätt där, eftersom mina spel har en tydlig början, mitt och slut. Jag kan däremot känna att min tid försvinner framför datorn, när jag socialiserar med andra – på Twitter, i bloggar, på forum eller chat. Och det är ju den sociala biten som till stor del utgör ett MMORPG. Men min upplevelse med mina spel är privat, det är min egen tid och jag investerar den i spelet. Kanske folk som spelar exempelvis World of Warcraft upplever att tiden slösas, för att själva spelandet till slut påminner om ”slösurfande”. Det är dock en högst okvalificerad gissning.

Jag ångrar inte heller att jag skolkade då och då i gymnasiet för att åka hem och spela Star Ocean the Second Story. Det enda jag kan ångra är att jag inte lyckas klämma in lite spelande varje dag. Det ska ju förstås inte vara nåt tvång, men det skulle i alla fall vara kul om man lyckades med det. Kanske får bli ett uppdrag för augusti månad…

För ett tag sedan kom jag över den här artikeln på 1UP. I stora drag handlar det om att storhetstiden för de japanska rollspelen är över och problematiken kring utgivandet av JRPG:n i väst. Visserligen är artikeln vinklad åt den amerikanska marknaden, och det faktum att Xenoblade Chronicles, The Last Story och Pandora’s Tower inte kommer att släppas i staterna ska nu tolkas som domedagen för hela genren. (Att Europa har varit som ett rollspelens U-land under alla år och fått genomlida samma orättvisa som nu drabbar Obama-land är det förstås ingen som bryr sig om.) Artikeln försöker även skina lite ljus på orsakerna kring att vissa rollspel aldrig hamnar utanför Japan.

Vi kan börja med det faktum att marknaden för spel i öst och väst skiljer sig en hel del från varandra. I trångbodda Japan är det naturligt att bärbara konsoler som PSP och NDS säljer som smör. I väst ligger fokus mer på de stationära konsolerna. Som ni kan läsa i artikeln har PSP:n gått ett dystert öde till mötes här i väst, på grund av piratkopiering. Kort sagt, den genomslagskraft som PSP:n har haft i Japan, går inte att reprisera i USA eller EU. I en text hos Kotaku får man sig en annan tankeställare – att kulturer, samhällsnormer, social kompetens och annat också kan spela roll när ett rollspel tar form. Och även om jag inte håller med om allt som skrivs, så kan jag rekommendera IGN:s funderingar kring JRPG-genren.

Visst känns det som att japanerna bara tillverkar spel för den egna marknaden och är till synes ointresserade om titlarna säljer nån annanstans i världen. Det är ett problem att de inte tycks uppfatta att det finns en väldigt trogen skara rollspelsfans som gillar det de har att erbjuda och vill få chansen att ta del av dessa skapelser. Att få speltillverkarna att inse att vi är många som vill lägga våra pengar på deras arbete verkar vara omöjligt.

Som 1UP:s artikel belyser så kostar en välgjord lokalisering väldigt mycket pengar. Är spelet i fråga inte en mastodonttitel som Final Fantasy måste det beräknas hur många exemplar som ska tryckas, då ingen vill sälja slut och riskera att dedikerade fans får vänta länge innan nytryck sker, men heller inte stå kvar med ett överlager och riskera förlust. Detta gör att många distributörer räds att ta in vissa spel från öst, men det finns ändå hjältar i vardagen, bland andra XSEED Games. Även om PSP:n inte har den mest lukrativa marknaden i väst så vågar de lägga fokus på The Legend of Heroes-serien och har sedan tidigare släppt Ys Seven och remakes av äldre Ys-titlar. Det faktum att det redan fanns en extremt välgjord fanöversättning till Ys Oath in Felghana, försvårade egentligen inte arbetet för XSEED. De licensierade helt enkelt den översättningen istället för att lägga ner dyra pengar på att återskapa något som redan fanns och var användbart. Det är första gången (vad jag vet) som en distributör tar hjälp av fans. Min fråga är varför de inte gör det mer ofta?

En titel som aldrig lär hitta till väst.

Det kanske är en naiv tanke, men varför vänder sig inte distributörerna till fansen om kassan tryter? Låt oss säga att ett företag vill ge ut en liten japansk pärla i väst. De har en budget som inte räcker till. Men istället för att lägga ner projektet så går de ut på nätet och vädjar till fansen att donera pengar, så att de kan nå upp till den summa som behövs. Jag är övertygad om att rollspelsfans i väst skulle hjälpa till, vare sig det gäller 10, 50, 100 eller 500 kr. En annan möjlig lösning, som kanske ligger närmare än vi tror, är digitaliseringen. När spel till slut bara kommer att finnas för nedladdning och inte som nånting fysiskt du ställer i en hylla, så minskar också distributörernas omkostnader. Riskerna som de ställs inför kommer minska dramatiskt, då beräkningar kring hur mycket eller lite som kommer att säljas helt plötsligt är oväsentligt. Dessutom sparas det pengar då inga fler skivor, manualer och fodral behöver tryckas.

Om import av spel från USA orsakar en sämre försäljning när titlar efter mycket om och men kommer till Europa, så anser jag att världspremiärer för spel (såsom vi ser för filmer) måste bli en realitet. Förvisso kommer det kräva att översättningar tas fram i takt med manuset och ett större team skulle behövas, men det kanske det kan vara värt. Europa måste också sluta med att försvåra lokalisering genom orimliga krav på att tyska, franska, spanska och italienska ska finnas som spelbara språk.

Med tanke på att spel som visas upp på Tokyo Game Show inte på något sätt är undangömda för oss icke-japaner, känns det ytterst sorgligt att många gånger bli suktad av screenshots och sedan få beskedet att ingen release blir av. Så jag har några önskemål som jag önskar se infrias inom en ganska snar framtid, i hopp om att releaser av JRPG:n blir mer frekventa:

1. Ta bort regionerna. Det är bara krångligt och det upplevs som att företagen inte vill ha mina pengar.
2. Distributörer – våga be oss gamers om hjälp! Jag ger gärna donationer och betalar fullpris för spel, bara jag får spela dem!
3. Även om det är trevligt med spel i min hylla så kan ändå jag se fördelarna med digitalisering. Tekniken finns redan, när ska den börja användas till fullo?
4. Låt engelska vara den enda översättningen som görs. Det sparar också tid och pengar.
5. Japanska tillverkare – våga lita på att vi gillar era kreationer även om vissa saker blir lost in translation. Gott vs. Ont är ändå samma sak oavsett nationalitet.

Med detta sagt vill jag ändå avsluta med att ingen kan vara gladare än jag att Xenoblade Chronicles, The Last Story och Pandora’s Tower alla kommer få release i Europa. Kanske ser framtiden inte så mörk ut som vissa vill få oss att tro?

Om en av världens största rollspelstillverkare som tycks ha tappat fotfästet.

Final Fantasy VII var det första klassiska rollspel jag spelade. (Med klassiskt menar jag menystyrda Active Time Battle-strider och en lagom linjär story med lite möjlighet för fritid vid sidan om.) Det var oktober 1999. Jag hade köpt min Playstation på Stor & Liten (jo, det är sant) efter att ha testat den första timman av spelet hemma hos en kompis. Jag var begeistrad och det fanns ingen tvekan om att jag behövde äga det. Tempot var högt redan från början, det fanns ingen tid att tänka, bara att göra. Jag har sedan det första mötet spelat Final Fantasy VII fyra gånger. Det kommer bli fler, för det är ett spel som jag älskar att återvända till.

Final Fantasy är Square Enixs flaggskepp. Spelserien tog fart då första spelet, som var tänkt att bli företagets sista, ensamt fick Square Enix (då kallat Square) att göra en helomvändning 1987 och helt undvika konkurs. Final Fantasy är idag en av världens mest kända och bäst säljande rollspelsserier. Därför kan jag känna mig modbestulen och besviken när Square Enix många gånger sjabblar bort det de byggt upp. Fortsätt läsa

Inlägget postades först hos Spelografi.

Det finns mycket att säga om spel. Två bloggposter som jag verkligen kan rekommendera är Emmyz funderingar kring gamertyper och Fredriks anti-multiplayer manifest. Jag har haft liknande funderingar – när är man egentligen hardcore? Förväntar sig spel-Sverige att man ska spela allt?

Idag spelar vi inte enbart för att ha kul, vi spelar för att visa oss själva som kunniga inom vårt intresse, för att kunna diskutera, argumentera, referera och analysera. Ska man skriva om spel höjs kraven ytterligare, dags att bevisa sig ”värdig”, om ni vill. Kanske inte så konstigt då att jag upplever en alltmer påtaglig stress i gamer-världen. Jag känner mig lite trängd i min JRPG-hörna och undrar om folk ifrågasätter mig för att jag inte spelar lite av allt. Är man hardcore först när man kan lite om mycket?

Det är förstås omöjligt att hinna spela allt. Jag betvivlar att jag med större rätt skulle kalla mig gamer om jag plötsligt tog tag i en genre som egentligen inte lockar, men som jag ”borde” spela. Men hur kul är det att tvinga på sig saker? Det är min rätt att vägra vissa spel. Hur avgörande är det att jag inte tar mig an sport, action, FPS eller vad det nu må vara? Halkar jag närmare casual istället för att befästa min ställning som hardcore? Även inom min egen JRPG-nisch köper jag inte vad som helst. Vissa klassiker har gått mig helt förbi. Om jag aldrig spelar dessa ”måsten” är jag en sämre gamer då? Utan koll på varenda genre får man ju ingen bredd, kanske vissa vill argumentera, man saknar kunskap och kan inte dra tillräckligt många paralleller och referenser när det pratas eller skrivs om spel. Men vem är det man jämförs med? Allas vårt spelande är ju individuellt. Vem kan säga vad som är rätt eller fel, bättre eller sämre?

Här måste jag bestämma vad som är rätt för mig, och ingen annan har rätt att ifrågasätta mitt beslut. Jag spelar inte för att döda tid, jag spelar för att jag vill njuta och uppleva eskapism. Jag ute efter känslor som sliter i själen, bra storytelling, nånting att drömma mig bort till. Upplevelser som skapar hjärtsnörp och hjärnspöken. Detta innebär att jag vägrar många andra genrer som inte erbjuder detta. Jag håller mig borta från multiplayer, av i stort sett samma anledningar som Fredrik nämnde. Vill jag spela med mina kompisar så finns alltid Mario Kart – det räcker för mig.

Jag vill inte tro att hardcore är lika med mängden spel du har spelat eller genrer du har prövat i ditt liv. För mig avgörs det på hur det känns när man spelar, vad som händer inombords. Är spel bara ett tidsfördriv och du kan förpassa ett emotionellt ögonblick med en axelryckning – då skulle jag säga att du är casual. Är spel blod, svett och tårar och kan frambringa en lyrisk känsla och total verklighetsflykt – då är du hardcore. Som jag.