Kategori: Spelsnack (Sida 3 av 6)

Jag som haft ett tre månader långt sommarlov (som fortfarande inte är slut) trodde ju att jag skulle spela väldigt mycket i sommar. Och delvis har jag väl gjort det. Omröstningen i förra posten gjorde att jag tog med mig Tactics Ogre till PSP när jag var på annan ort i en månad. Spelade 20 timmar, stötte på patrull och kunde inte ta mig vidare. Hepp. Valde att starta om och har nu mer än 70 nya speltimmar under bältet. Inte så pjåkigt. Men spelet känns långt ifrån avklarat, jag är bara strax över level 20. En av karaktärerna som dyker upp senare i spelet gav jag en ny klass, men nu, ca 15 timmar senare, är jag inte säker på att jag tyckte att det beslutet var bra. Så jag har ögnat lite på min gamla sparfil och funderat över om det är värt att spela om 15 timmar. Pust. Att det ska vara så krångligt. Så där är jag just nu med Tactics Ogre – i någon sorts limbo i vilket jag inte har rört spelet på flera veckor.

Istället drog jag och sambon igång med Divinity: Original Sin när jag kom hem. Två veckor och 99 timmar senare var det avklarat. Jag trodde att det skulle vara som Diablo 3 typ, men det är ju så långt från sanningen man kan komma. Det är ett fruktansvärt roligt spel, men jag tror jag sparar lite snack om det till nästa podcastavsnitt.

Nu går jag och väntar på Tales of Xillia 2, men under tiden har jag lyckats fastna i mobilspelsträsket. Jag spelar små spel där man ska bygga en bondgård (inte Farmville mind you), en restaurang och ett café. Som om Harvest Moon och Tamagotchi fick barn. Det är nämligen mycket pill med saker som ska göras och jag bara hoppas att jag kommer vänja mig av med den här ovanan snart. För även om det är kul att levla och få nya saker i de spelen så stjäl de så enormt mycket tid, ju högre level man får. Sen kan man ju fråga sig varför jag började spela tre olika spel på en gång. 😛 Min spelsommar kom av sig lite känns det som, fast det kanske inte stämmer. Hur har er spelsommar varit? 🙂

Det ska erkännas att jag inte riktigt har kommit igång med mitt spelande den här sommaren. Visserligen spelade jag The Banner Saga, vilket var en trevlig, ganska frustrerande och kort upplevelse. Provade även på Lightning Returns, vilket gav mig skavsår både på ögonen och i min JRPG-älskande själ.

Det är inte intressant att följa Lightning. Grafiken är halvkass och tråkig, musiken är intetsägande och striderna är fortfarande inte roliga. Dessutom känns det så fel att springa runt helt ensam och spöa monster för sig själv. För mig var det en plågsam strävan att spela igenom Final Fantasy XIII. Lite roligare hade jag med Final Fantasy XIII-2. Jag har en hatkärlek till denna FF-franschise. Jag vill så gärna tro att SquareEnix ska pumpa ut ett bra FF, men att leta efter substans i den enorma sörja som XIII-spelen har blivit kan likställas med att försöka hitta vackra blommor att plocka under den bistraste av vintrar. Och varför ska jag behöva plåga mig själv? Bara för att kunna säga att ”jag har spelat dem alla”? Det är inte Pokémon vi snackar nu…

Så efter den besvikelsen började jag spela Bastion – ett helt oki spel. Inte mind-blowing för mig personligen, men lagom mysigt. Fast när inte Bastion gav mig det där ”måste spela nu!”-suget så vände jag blicken mot Transistor, som inte alls levde upp till de förväntningar jag hade. Så det var ju pengar i sjön, tråkigt nog. Egentligen borde jag inte ha svårigheter med att hitta nåt att spela. Ögnar jag på min spelhylla så står där många oupptäckta titlar. Så jag tänkte att ni, de få läsare jag har, skulle kunna få göra er röst hörd och hjälpa mig avgöra vad jag ska spela härnäst. (För jag inser att jag inte kommer spela klart Lightning Returns, förutom om jag hamnar i en destruktiv svacka och vill skada mig själv mentalt. Men vi hoppas att jag slipper det.)

Så, Vad ska jag spela?

• Sands of Destruction (DS, 2010)
• Ys: Memories of Celceta (PSV, 2013) – 2 RÖSTER
• Shin Megami Tensei IV (3DS, 2013) – 2 RÖSTER
• Tactics Ogre: Let Us Cling Together (PSP, 2011) – 4 RÖSTER
• The Legend of Heroes: Trails in the Sky (PSP, 2011)

Varsågoda och lägg er röst! Jag uppskattar er hjälp. 🙂 Förhoppningsvis kommer det här hjälpa mig att beta av min skämshög. (Lägg gärna din röst innan 25/6 kl. 23.59!)

Medan jag väntar på att min 3DS ska ladda klart, så jag kan fortsätta spela Bravely Default, tänkte jag göra någon slags lista för att summera mitt spelår. Here goes!

Årets citat

”Mrgrgr!” – Edea, Bravely Default (3DS)
Edea har blivit min favoritkaraktär i Bravely Default. Hon är cool, belevad, låter sig inte hunsas och dissar trånande grabbar redan på mils avstånd. När hon är förbannad eller förtretad utbrister hon i detta charmiga morrande. Det är så jäkla gulligt att jag smälter.

Årets samarbete

Level 5 och Ghibli Studios
Tack Ghibli Studios, för att ni äntligen slog slag i saken och lät era fantasivärldar bli världar att uppleva och inte bara betrakta. Med tanke på Level 5:s enorma kunnande inom cel-shadingtekniken var de det rätta valet för att göra er rättvisa.

Årets I’m-sexy-and-I-know-it

Milla Maxwell, Tales of Xillia (PS3)
Möjligen är Milla den mest lättklädda rollspelskaraktär jag stötte på under 2013. Men hon är också medveten om det. De andra karaktärerna undrar varför hon valt att klä sig sådär och svaret de får är typ ”det är bekvämt och jag gillar det”. Självförtroende är sexigt!

Årets soundtrack

Visserligen lämnar REVOs musik i Bravely Default inte mycket att önska, men jag måste ändå ge guldmedaljen till Fire Emblem – Awakening. Detta massiva soundtrack, som man numera knappt kan få tag på, innehåller många bra stycken, men det är stridsmusiken jag minns allra mest.

Årets färdmedel

Tengri, Ni no Kuni (PS3)
Det finns många saker som är bra med Tengri. 1) Det är en drake. 2) Flyganimationen är så fruktansvärt bra gjord. Allt från vingarnas slag till hur Tengri vrider sig i luften. Makalöst. 3) Musiken som drar igång när man tar till skyn är mer än fantastisk. Med kraftfulla blåsinstrument och stråkar är det ett bombastiskt stycke man sällan glömmer. 4) Upptäckarglädjen. Jag spenderade timmar på att bara flyga runt och larva mig i världen.

Årets orörda

Ys – Memories of Celceta (PS Vita) & Shin Megami Tensei IV (3DS)
Förra årets dagar räckte visst inte till och jag hann inte prova två av de största rollspelssläppen. Men det innebär nog att jag har en massa skoj att se fram emot.

Årets slakt

Tera Rising (PC)
Visst har jag och sambon haft roligt när vi spelat ihop, men roligast har jag nog haft när jag ensam kutat runt med min castaniska slayer och mörsat ner horder av monster. Orädd mötte jag BAM:s (Big Ass Monsters) och jag gick vinnande ur varje strid. Ensam tog jag mig också igenom en instans – en dungeon i vilken mina svordomar studsade från vägg till vägg. Det var inte lätt men jag klarade det. Efteråt berättade min sambo att instanser ska man egentligen inte kunna klara av själv. Men vad fan visste jag, jag har ju typ aldrig spelat MMO:n förut och definitivt inte kört en instans tidigare. Bra grej att kunna skryta om i alla fall. 😉

Årets konstverk

Dragon’s Crown (PS3/PS Vita)
Är det något man kan lita på så är det att Vanillaware kommer att förtrolla en med underskön grafik. Likt en drömvärld av sällan skådat slag målas miljöer upp, den ena vackrare än den andra. Jag som trodde att jag redan sett det vackraste i Odin Sphere. Jag hade fel. Och musiken av Hitoshi Sakimoto skjuter som vanligt Amors pilar rakt i mitt hjärta.

Årets rollspel

[insert game title here]
Jag kan inte bestämma mig. De tre spel jag har haft absolut roligast med under 2013 är Ni no Kuni, Fire Emblem och Bravely Default, som jag fortfarande spelar. Ni no Kuni var kanske lite barnsligt på sina ställen, men ofantligt välgjort. Jag är sjukt svag för strategirollspel och Fire Emblem var precis det jag behövde. Striderna var fantastiska och karaktärerna roliga att utveckla.
Det kändes å andra sidan lite kort, när jag klarat det första gången började jag genast om på nytt, men kom då bara halvvägs. Bravely Default har jag spelat i snart 50 timmar och är ännu inte klar. Grafiken är makalös, striderna intressanta och smart gjorda, det myllrar av jobb och världen har mycket att erbjuda. Kanske är det en delad förstaplats för alla tre, baserat på olika kriterier? (Eller så säger jag Bravely Default bara för att. ;P)

Jerry har skrivit ett intressant inlägg på sin blogg. Jag började skriva ett svar till honom, men insåg sedan att min kommentar hade blivit längre än hans originalpost, så jag gör ett eget inlägg istället.

Det började med en grå låda…

Motsägelsefullt nog växte jag inte upp i ett hushåll där konsoler och spel fanns i överflöd. Min bror hade en Mega Drive och en N64 som vi båda spelade på och vi hade varsin GameBoy. Våra kusiner hade en NES som vi spelade Super Mario Bros 1 och 3 på några gånger om året. Den första konsol jag köpte mig själv var en Playstation, i oktober 1999. Samtidigt köpte jag Wild ARMs och Final Fantasy VII och resten är historia. Ju närmare releasen av PS2:an kom stod det klart för mig att den konsolen skulle jag ha. Men jag köpte den först ett och ett halvt år efter sin release, i slutet av 2001. Då fanns inte heller så många spel, men som vi alla vet blev PS2:ans JRPG-bibliotek väldigt stort.

Många av mina konsoler har jag skaffat enbart för att ha möjlighet att spela ett visst rollspel. Jag köpte en Dreamcast för Grandia 2 och Skies of Arcadia, vilket visade sig vara överkurs eftersom de spelen senare konverterades till PS2 respektive GameCube. Men det kunde jag ju inte veta då och lite kul är det förstås att ha originalen. Jag vägrade att köpa XBOX. Det är ett beslut jag inte ångrar, eftersom den konsolen heller aldrig fick några vettiga rollspel.

En GameCube hade jag aldrig några större planer på att köpa, men sedan hade jag en stor slant med pengar till övers och skaffade då konsolen tillsammans med The Legend of Zelda – The Windwaker. Det visade sig vara ett bra köp då jag sen kunde spela Tales of Symphonia och Baten Kaitos. För att inte tala om alla hundratals timmar jag och mina vänner spenderade med Mario Kart – Double Dash.

Motståndet brister

Jag försökte stå emot att köpa en XBOX 360, av ren princip, men det ville sig till slut inte. Eftersom Tales of Vesperia endast kom till 360 i väst blev jag tvungen att skaffa konsolen. Inget jag direkt ångrar, men det är ju min minst använda konsol, alla kategorier. Sen släpptes Star Ocean 4 – The Last Hope, till en början 360-exklusivt, men så kom spelet till PS3 också och då köpte jag en extra kopia.

PS3:an ville jag egentligen köpa från start, men blev övertalad av min bror att vänta på grund av det dyra priset. Detta är faktiskt något jag ångrar, för jag hade velat ha originalet på 60 GB med PS2:ans Emotion Engine under höljet. Den maskin jag till slut köpte har en emulator för PS2-spel, vilket är bättre än inget förstås.

Wii:n var också en konsol som jag inte köpte direkt vid release, men inte alltför långt efter heller. Har haft många bra stunder med min Wii, framför allt med Xenoblade Chronicles, som många vet. Wii U:n var en 30-årspresent men den hade nog kunnat vänta. Jag har inga spel till den ännu (förutom Monster Hunter 3 och Nintendoland, som kom med). Funderar på att köpa Pikmin 3, men annars väntar jag med spänning på Monolith Softs X och det spelet är, som det ser ut nu, den största anledningen till att jag ville ha en Wii U.

Jag ångrar inte att jag inte köpte den första modellen av DS, den var ju så hiskeligt ful. Jag ångrar att jag inte köpte den första versionen av PSP, den var så gedigen och satt skönt i händerna. Att jag redan förra året investerade i PS Vitan kan kanske ses lite som en miss, här väntar jag fortfarande på att rollspelsbiblioteket ska växa sig starkt, likt PSP:ns. Förhoppningsvis kommer en vändning med nästa Ys som kommer 27 november (USA).

Konsoler och spel – en prioriteringsfråga

Vad är det då som gör att jag gärna vill lägga vantarna på en konsol någorlunda fort och varför köper jag nya konsoler trots att jag redan har andra plus en massa spel till dem?

För mig handlar det om att jag vill kunna spela spelen. Även om det kommer dröja mig några år, så har jag i alla fall bunkrat upp. Eftersom den digitala distributionen ännu inte funkar som den borde och i alla fall rollspel är en färskvara, så blir det min ”mission”. Så hur har jag haft råd genom alla dessa år? Det är ändå ingen liten samling jag har och jag har dubletter av flera konsoler och vissa speltitlar. Det är inte nödvändigtvis så att jag har haft råd, jag har snarare tagit mig råd. Spelen har under många år varit det viktigaste i mitt liv. Jag har inga barn, inga husdjur, jag röker/dricker/festar/ inte, jag shoppar inte en massa kläder/skor/väskor varje månad, jag spenderar heller inte tusenlappar på skönhetsprodukter/frisörbesök eller dylikt. De jobb jag har haft har enbart varit medel för att jag ska kunna få pengar så att jag kan handla spel. De har inte varit jobb som jag velat göra karriär inom. Kontentan är alltså att jag har gjort ett mycket medvetet val att nästan endast fokusera på spelen. När alla räkningar var betalda var det spelen som fick prio ett, till och med före mat.

Numera ser det kanske inte likadant ut. Jag anser inte att jag kan avsätta lika mycket tid till spelen längre, på grund av att livet ser annorlunda ut, men jag ser ändå till att köpa de spel jag sett fram emot. Det gör mig glad att veta att jag har dem i min ägo. Förhoppningsvis kommer jag ha tid att spela Bravely Default under jullovet. Det är inget jag hinner börja spela redan på release i alla fall. Och visserligen önskar jag mig en PS4:a i julklapp, men tror knappast att jag kommer få en. Behöver jag vänta till nästa år så gör det ingenting – där finns ju ännu inte några titlar jag ser fram emot att spela.