Här i bloggen har det varit tyst ganska länge, närmare bestämt sedan i mars. Bortsett från ett fangirligt inlägg om Final Fantasy VII-remaken har jag inte skrivit något alls. Det finns en mycket bra förklaring till detta, för det var just i mars som jag började spela Final Fantasy XIV: A Realm Reborn – igen.
Det är nämligen inte första gången jag kommer i kontakt med spelet. Första gången var under 2010. Jag hade aldrig spelat ett MMO tidigare och tog mig kanske vatten över huvudet. Eller så var spelet så brutalt dåligt som alla påstår. Final Fantasy XIV 1.0 var ospelbart. Av någon anledning skapade jag en blacksmith och när den första striden (som inte gick att undvika) tog fart stod jag och kastade stenar på ett gäng vargar och gjorde 1 i skada. Med hjälp av NPC:er kom jag till slut till en stad. Dessvärre förstod jag inte vad jag skulle göra och spelet var ett myller av karaktärer som sprang omkring, olikt allt annat jag någonsin spelat. Efter någon timme stängde jag av. MMO-spel var nog inget för mig ändå.
Men det visade sig snabbt att Final Fantasy XIV var en flopp och Square Enix bestämde sig för att göra om spelet, helt och hållet. Det tog flera års tid, men i slutet av augusti 2013 släpptes Final Fantasy XIV: A Realm Reborn och jag bestämde mig för att prova spelet igen. Förvirringen var fortfarande stor när jag med min Marauder av rasen Miqo’te tågade in i staden Limsa Lominsa. Dessutom var servrarna inte anpassade för den mängd spelare som ville upptäcka de stora förbättringar och förändringar som Square Enix hade gjort. Inloggningen tog oftast lång tid men jag lyckades ändå bli level 17. Sedan påbörjade jag mina universitetsstudier och bestämde mig för att sluta spela och ägna all tid åt plugget.
I våras suktade jag efter en ordentlig verklighetsflykt och hade inget konsolrollspel som riktigt lockade. Inspirerad av lite snack i en spelgrupp på Facebook (av alla ställen) började jag spela FF XIV igen och nu ville jag sätta mig in i spelet helt och hållet.
Novarim Noctis
Leka med en drake kanske?
Jag spelar på servern Zodiark och min karaktär heter Novarim Noctis. Hon är en Gladiator/Paladin av rasen Hyur med rötter i staden Ul’dah. Vi har spenderat enormt mycket tid ihop och i mina ögon är hon verkligen en hjältinna – någon att lita på. Jag spelar för det mesta tankrollen som Paladin men har även testat Marauder/Warrior samt nya Dark Knight, som kom med expansionen Heavensward. Under stunder då jag inte vill slåss mot fiender eller rusa genom dungeons byter jag om och agerar Botanist eller Armorer. Det är något meditativt med att samla växter eller smida ihop ett stycke rustning. I Final Fantasy XIV är det fullt möjligt att låta en enda karaktär göra exakt allting. Jobb byts lika enkelt som du byter vapen.
En stämningsfull solnedgång över Thanalan.
Jag har testat Tera Online och Guild Wars 2 men är i grund och botten ingen MMO-spelare. Ändå har jag tillbringat långt över 600 timmar med Final Fantasy XIV. Hur är det möjligt? Jag ska försöka förklara.
Världen Eorzea är riktigt välgjord – den är stor, levande, sprudlande och innehåller saker som förundrar, skrämmer och lockar. Har ni läst min recension av Xenoblade Chronicles så kan ni ta äventyrslustan jag upplevde där och multiplicera med tio. Berättelsen är förvånansvärt djup och har i och med Heavensward tagit an en ännu allvarligare ton. Grafiken är fantastisk – världen fullkomligt exploderar av färger, möjliga och omöjliga naturfenomen, växter och monster samt extremt detaljerad och genomtänkt arkitektur. Staden Ishgard är ett praktexempel. Jag vill också slå ett, eller flera hundra, slag för musiken. Masayoshi Soken är en enorm tillgång för Square Enix. Nubuo Uematsu i all ära, men Masayoshi lyckas med enkla medel ta fram essensen av Final Fantasy. Han vågar också tänja på gränserna i fråga om hur spelmusik ska låta.
Som Relm (Emma) skulle säga: ”de e vockert”. 😉
Final Fantasy XIV är sitt eget spel på sina egna premisser men lånar förstås en del från den enorma lore som FF-serien har i bagaget. Här finns självfallet chocobos och moogles, men även magitek armor (FF VI), Gold Saucer (FF VII) för den som vill spela bort fiktiva pengar, kortspelet Triple Triad (FF VIII) och mycket mer. Spelet är gjort på ett sätt som möjliggör att köra igenom det helt själv. Att skapa ett party för dungeons löser spelets Duty Finder, som hittar spelare från alla servrar, som vill spela samma instans som du själv. Vissa saker blir förstås enklare och roligare om man spelar med andra och det var därför jag skapade ett Free Company (FC), kallat Fate in Haze, med några vänner.
Man ska vara snäll mot sina vänner. (/hug)
Vårt FC har på ganska kort tid nått högsta rank. Dessutom har vi köpt vårt eget hus utanför Ul’dah men det är inte så The Sims som det låter. På tomten kan vi odla och vi har ett stall för våra chocobos som tillåter oss att träna dem och byta färg om man så vill. Huset på två våningar är litet men mysigt.
Vem har inte velat ha sin alldeles egna chocobo någon gång? Final Fantasy XIV gör det möjligt!
Det händer ibland, när klockan har blivit alldeles för sent, att vi står och fånar oss och gör emotes. Jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket som när jag och min vapendragare Relm (Emma) står och dansar och spexar. Animationerna på karaktärerna är klockrena och de olika rösterna och unika uttrycken gör att ens karaktär verkligen får personlighet.
Jag, Franziska (Johan) och Relm (Emma) står och fjantar oss i Ul’dah.
Snart har min Paladin nått level 60, maxlevel för Heavensward, men än finns mycket roligt att göra och upptäcka. Eorzea är omöjligt att få nog av och Final Fantasy XIV har blivit en av mina storfavoriter ur FF-serien.
Läs gärna Emmas blogginlägg om Final Fantasy XIV och om Jerrys upplevelse när han spelade tillsammans med mig.
För fyra år sedan köpte jag XSEED Games lokalisering av Falcoms The Legend of Heroes: Trails in the Sky till PSP. Jag spelade ett par timmar, men hann inte längre än så. Typiskt att livet ska störa en när man vill spela, eller hur? Och vips, så har flera år gått och idag kom den direkta uppföljaren Trails in the Sky Second Chapter till Steam. Ja, det var ju bara att punga ut de 280 riksdalerna och lägga till ytterligare ett spel till min backlog, a.k.a. skämshög. Och som om detta inte vore nog så kommer del sex av The Legend of Heroes nu i vinter till både PS Vita och PS3. (Mer om hur alla delar hänger ihop kan ni läsa här i en bloggpost av XSEED.) Självklart har jag redan förbokat det.
