japanska rollspel, spelmusik och Final Fantasy XIV
Texten publicerades först hos Level 7 1 september 2014.
I rollspelsvärlden är det inte jättevanligt med direkta uppföljare. Även om spelen många gånger heter samma sak men med en ny siffra på slutet är det ändå helt nya världar du möter när du väl tryckt på start. Tales-serien har bara haft en direkt uppföljare tidigare med Tales of Symphonia – Dawn of the New World, men nu har även Tales of Xillia fått sin egen fortsättning.
Texten publicerades först hos Level 7 5 maj 2014.
Denna recension är som Child of Lights narrativ
Rimmen är alltså inget jag gör på pin kiv
Ubisoft målar upp en vacker värld
Utan onödig lyx och flärd
Vattenfärger, akvareller
Mjukt över grafiken sig väller Fortsätt läsa
Jag hade sett fram emot att skriva en recension av Tales of Xillia i somras. Men så satte studierna igång och de planerna gick i stöpet. Samtidigt var jag ganska less mot slutet och nånstans ville jag inte erkänna att jag kände så. Jag vet inte om den text som följer kan räknas som en recension. Egentligen känns det mest som att jag klagar. Så vill ni läsa lite gladare åsikter än mina kan jag rekommendera Jerrys recension, vilken också fick mig att äntligen ta tag i min egen text.
Bakom Jude och Milla står Elize och hennes talande gosedjur Teepo.
Min förhoppning under förra året var att Tales of Xillia skulle vara lika bra som Tales of Symphonia. Det är det inte. Det finns förstås många saker som är bra med Xillia, som stridssystemet (något som alltid har funkat bra i Tales-serien) och de flesta karaktärer. Jude och Milla är ett trevligt radarpar men är absolut inte de bästa huvudpersoner jag stött på. Då är Lloyd från Symphonia, Luke från Abyss och Yuri från Vesperia bra mycket starkare. Till en början hade jag tänkt att spela igenom spelet med Milla, men med henne blev striderna alldeles för komplicerade för min smak. Jag startade om spelet efter en kvart och valde Jude istället. Det är lite kul att spelet visar vissa händelser ur ens valda karaktärs synvinkel, men det är absolut inget som skulle få mig att spela om allting igen.
Den tråkigaste förändringen, i jämförelse med de tre ovan nämnda Tales-titlarna, är att Xillia inte har någon öppen värld. Världskartan påminner om den i Wild ARMs 4, en platt bild med olikfärgade prickar som signalerar städer, grottor, och areor mellan dessa två. För det finns ”öppna ytor”, med viss begränsning, att springa runt på. Och även om det är kul att utforska så inser man snabbt att man har att göra med ganska många ”copy-paste”-lösningar. Nästan varje area är den andra lik med fiender, skattkistor och påsar med items sådär lagom utspridda. Efter ett tag blir det som att springa runt på rutin. Även spelets många olika hamnar ser exakt likadana ut. Varför väljer man bort en öppen värld, likt den i Vesperia, för det här, som blir jättetrist efter ett tag? Grafiskt sett når spelet heller inte några nya höjder. Cel-shadingen i Vesperia är ett minne blott vilket gör att Xillia, sina färggranna miljöer till trots, ibland känns stramt och uttryckslöst.
Det kanske ser ut som en världskarta, men det är det inte, bara en av många areor mellan ett ställe och ett annat.
Mot slutet var jag faktiskt trött på Tales of Xillia. Och lagom trött på gruppen också. Storyn är stark på sina ställen, med mystiska omständigheter som sakta nystas upp, samtidigt som den ibland inte dyker djupt nog. Millas hela existens kändes ibland lite ”meh”. En frisk fläkt var spelets antagonist och hur man handskas med den är också lite av en ovanlighet. Det var trevligt att se. Men det var mindre roligt att tro att spelet hade nått sitt slut, för att inse att det skulle fortsätta. Och jag var inte glad när den nya plats jag kom till besudlades av äcklig jazzmusik. Snälla Motoi Sakuraba! Sluta med jazzen! Återgå till den höjdpunkt du nådde i Baten Kaitos istället, okej?
Lilium Orb-systemet, i vilket du levlar dina karaktärer.
Striderna är alltså det roligaste och den största behållningen med spelet. Utöver att gå bärsärkagång i realtid kan man länka ihop sina karaktärer i par, vilket ger olika fördelar och ännu starkare specialattacker. Att lära gruppmedlemmarna nya förmågor i det nyutvecklade systemet Lilium Orb, vilket påminner en del om Final Fantasy X:s Sphere Grid-system, är ganska kul. En fördel är ju att det inte alls är givet vilken förmåga man kommer lära sig härnäst, som i Final Fantasy XIII:s enkelspåriga Crystarium-system.
Kanske är ni flera som tycker att jag ger en orättvis bild av Xillia och i mångt och mycket har ni säkert rätt. Det var ju trots allt ett halvår sedan jag klarade spelet. Mitt minne beter sig troligtvis selektivt och gräver bara fram det som irriterade mig vid tillfället. Kanske har jag mig själv att skylla när pratar om att jag var mätt på spelet. Jag gjorde väldigt många sidequests och spöade nog alla extra starka monster som fanns. Så när jag hade spelat i 65 timmar och Jude hade nått level 84, då var jag mest glad att det var överstökat.
Men trailern för Tales of Xillia 2 gav mig nytt hopp för framtiden. Även om jag ogillar det sidospår som Tales-serien tog med Tales of Symphonia – Dawn of the New World, så ger Xillia 2 ett mörkare, vuxnare intryck. Förhoppningsvis finns där en sjuhelvetes berättelse och karaktärer som man kan känna lika mycket för som Vivi i Final Fantasy IX. Jag hoppas det i alla fall. För jag vill verkligen inte se att Tales tar samma väg som Final Fantasy – och halka ner på en ”fail-trail” med misslyckad sequel efter misslyckad sequel. Tales-serien bär på ett alldeles för betydelsefullt arv för att det ska åka ner i samma avlopp som FF.
Innan jag sätter mig och spelar Tales of Xillia måste jag bara få ur min frustration.
Det ena paketet med Xillia kom fram till Schenkers uthämtningsställe redan igår. När jag var där och uppgav numret jag hade hittade de ingenting. Kommer hem och ska ringa Schenker, de har stängt för 30 minuter sen. Nytt försök idag och av kundtjänst får jag ett helt annat nummer. Som tur var lyckas jag i alla fall få ut paketet. Står bredvid mig här på skrivbordet.
Paket nummer två, skulle levereras av UPS idag kl 12. När jag kommer från Schenker nu på morgonen så står UPS bilen utanför porten, mer än en timma för tidigt. Helvete, tänker jag och rusar in. Samtidigt ringer telefonen men jag hinner inte ens öppna väskan innan ”privat nummer” lägger på och jag kan inte svara. Vänder mig om och ser att UPS-bilen har åkt. Jag såg inte ens att idioten satt i bilen! Men det förstås, jag borde rusat fram till bilen och inväntat någon där, eller kollat om personen satt i den.
Jävla helvetes jävla idiotjävlar! Nej, jag vet att ingen annan fattar vad dealen är. Så jävla mycket stress och jobb. Är så jäkla förbannad. Att börja spela ett efterlängtat spel samtidigt som jag vill slå in huvudet på nån har jag aldrig gjort förut. Får väl se hur det här går. Jävla pisskit!
…
Tales of Xillia (Milla Maxwell Collector’s Edition)
Yey jag har fått spelet! O_o
Jag spelade klart Fire Emblem: Awakening för några veckor sedan. Tyckte att upplevelsen var så bra att jag startade om spelet igen. Jag har varit nära slutet ett tag nu, men ännu inte avslutat omgång två. Häromveckan hade Becca och jag speldag. Hon tog med sig sin 3DS och Tales of the Abyss, som jag gett henne i present förra året. Hon spelade och jag kollade på och hjälpte till om det behövdes.
Det i sin tur gjorde att jag blev sugen på att spela ToA igen, jag spelade det förra året, men la av efter 17 timmar, lite för att jag redan spelat det till PS2 när det var nytt. När jag spelat lite av ToA fick jag plötsligt ett enormt sug efter Tales of Symphonia. Jag har i många år tänkt att jag ska spela om det och nu skulle jag slå slag i saken.
Min entusiasm gick dock snabbt över till misär då jag på något sätt försnillat mitt minneskort till Gamecube. Jag som är så extremt noggrann med allt vad spel och tillbehör heter blev förstås väldigt ledsen. Alla mina sparfiler från ToS, Baten Kaitos, Mario Kart Double Dash med mera är borta. Förstår verkligen inte vart det kan ha tagit vägen… 🙁
För att råda bot på det hela beställde jag ett nytt minneskort från Retrospelbutiken via Tradera, men det har fortfarande inte skickats… Men tanken på att spela något klassiskt och bra spel, som jag verkligen haft kul med, satt kvar och jag tog tag i min PSVita och drog ner Grandia till den.
Efter att ha spelat ett par timmar kom jag på att jag fortfarande inte spelat klart extramaterialet i Tales of Graces F, så jag startade PS3an och körde en timme igår. Ja, och såhär har jag alltså hållit på under den senaste veckan. Lagom disträ, eller vad säger ni? Har tydligen svårt att slappna av med bara ett spel. Och vad är det med den här längtan efter att spela något jag redan kört igenom? Jag måste verkligen sakna den gamla goda tiden när spelen kändes… annorlunda. Frågan är varför det blir så när jag har så många som fortfarande ligger orörda med plasten på. Suck. Det kanske blir nån rätsida på det hela snart, men man får väl vara glad att man spelar nånting i alla fall.
Igår fick jag höra den bästa nyheten på hela året, Bravely Default: Flying Fairy kommer till väst!! Ja, det är sant!! Jag skulle kunna gråta av lycka. Har ställt in mig på att köpa 4 exemplar, bara för att. Ännu är inget datum bestämt, det kan bli 2013, det kan också dröja till 2014. Men skitsamma – spelet kommer hit! WOHO!!!!
© 2024 RPGaiden
Tema av Anders Noren — Upp ↑
