Texten publicerades först hos Level 7 18 januari 2012.
I dagens klimat, där hätska MSI-debatter skapar läger bland gamers, där tjejers delaktighet inom ”kill-intressen” ifrågasätts och utseendehets är ett ständigt problem, kan jag nästan uppfatta Wild ARMs 3 till Playstation 2 som en frizon.
För att vara ett japanskt rollspel så är den kvinnliga huvudpersonen Virginia en ovanlig syn. I full mundering (vi pratar lager av kläder) och med två pistoler på höften drar hon fram genom ett öde landskap, och under hennes ledning följer tre män. Jag är medveten om hur min favoritgenre ibland väljer att framställa kvinnor – ganska avklädda, ibland våpiga, ja ni vet. Jag känner mig emellertid ganska sällan upprörd över detta faktum och tycker att Malin Söderbergs konkreta och direkta redogörelse gällande objektifiering av kvinnor är precis min åsikt också.
Det är OK för kvinnor att vara vackra och sexuella varelser. Helst på sina egna villkor, förstås. Jag uppskattar en snygg hjältinna lika mycket som the next guy. Men denna till synes tvungna formel är inte nödvändig. Det går att skjuta skarpt utan tanktop a la Lara Croft. Mer än sällan skjuter Virginia skarpt från munnen istället för pistolmynningen.
Hon är en ödmjuk kvinna, ung men handlingskraftig, med smärtor från barndomen som driver henne närmare ett vuxenliv där hon måste ta ansvar för sina känslor och handlingar. Antagonisten och Virginias motpart, Maya, är en sjuhelvetes tjej som inte räds att klampa över andra för att få det hon vill ha, men som gör allt för att dölja sitt riktiga jag och sina egna svagheter.
Låt oss stanna upp för ett tag. Svagheter. Skavanker. Sådant man helst inte ska ha som människa. Men i interaktionen Virginia och Maya emellan, skiner de båda som klara stjärnor. I deras imperfektion blir de tillsammans ett perfekt team, även om de själva inte vill se det till en början.
Jag började spela Wild ARMs 3 för nio år sedan. Först nu har jag spelat det ända till slutet. Varför tog det mig så lång tid?
Kanske behövde jag upplevelsen som bäst nu och inte förr. En demonstration av styrka och gemenskap, som inte grundas i genus. Ingen av männen som Virginia bildar trupp med, ser ner på henne för att hon är kvinna. Hon är en av dem. Hon har lika stor anledning som dem att vara där. Hon tillhör.
Om du inte har spelat Wild ARMs 3, gör det gärna. Njut av Michiko Narukes vackra och ödsliga musik. Mys över den celshadade grafiken med sin säregna stil. Klura lite på lösningar till smarta pussel. Gläds åt det speciella stridssystemet där möjligheterna är oändliga. Vandra runt på ensliga slätter och leta efter världens hemligheter. Men medan du gör allt detta, glöm inte att lägga extra märke till dialogen och samspelet karaktärerna emellan. Hur de strävar mot ett gemensamt mål. Och är det inte vad vi borde göra också, alla vi gamers?
