Eller snarare – jag fick prova demot Episode Duscae som blir tillgängligt 20 mars för dem som har köpt Final Fantasy Type-0 HD. Det var i onsdags som jag fick chansen att spela under en timme. På den tiden hann jag dock inte igenom demot.
Att Final Fantasy XV kommer att bli groteskt snyggt är det ingen som helst tvekan om. Grafiken är knivskarp och hår, hud, kläder, ansikten och omgivningar har aldrig sett mer verklighetstrogna ut. Det nästan sticker i ögonen. Jag har aldrig tvivlat på Square Enixs förmåga att skapa grafik som pressar teknikens gränser och däri ligger heller inte denna haltande spelstudios problem. Däremot är jag inte längre lika säker på att de kan skapa berättelser med en gripande och tydlig handling, karaktärer att skratta och gråta med eller minnen som jag för evigt kommer att ha med mig.
Huvudpersonen och tillika prinsen Noctis utforskar världen med sin possé som består av Gladiolus, Ignis och Prompto. (Sjukt coola namn, eller hur?) Frågan är om det är det här järngänget man kommer ha med sig genom hela spelet eller om det kommer finnas andra karaktärer som sluter upp vid Noctis sida. Det skulle ju vara lite av en ovanlighet om det inte dyker upp någon kvinnlig karaktär som också tar plats i stridselden. Efter en grundlig genomgång av stridssystemet kutar man runt i glada vänners lag tills det är dags att puckla på fiender.
Trots flera videor och bilder som har visat striderna har det varit väldigt svårt för mig att förstå hur allt hänger ihop, hur striderna faktiskt fungerar och vad i helskotta Noctis gör när han teleporterar sig överallt, kastar svärd och frammanar olika vapen. Som tur var blev i alla fall det mesta kristallklart när jag väl satt med kontrollen i handen. Men för den skull var striderna inte de lättaste att hantera. I stridens hetta kändes det lite fånigt när fienden ibland hamnade bakom kameran och jag fick snurra den för att se vart jag egentligen riktade mina slag. Kanske blev det bara knepigt för att allt var nytt och jag var upptagen med att insupa alla intryck samtidigt. I många spel styr man ju både karaktär och kamera samtidigt utan att det är ett problem.
Nåja, jag tänker inte gå in i detalj om striderna här – vill ni läsa mer om dem kan ni kolla in min text hos Level 7 – men jag kan i alla fall säga att jag äntligen förstår vad det är som händer när man slåss och bara det är ju ett stort plus. Jag vill också nämna att Yoko Shimomuras stridsmusik faktiskt lyckades fånga min uppmärksamhet trots allt som pågick, så hennes bidrag till serien verkar bli mycket lovande.
Jag hann som sagt inte spela igenom allt som demot hade att erbjuda, men jag nosade i alla fall upp spåret av en gigantisk behemoth. Jakten gick genom en dimmig skog och jag var tvungen att vara tyst, inte låta den se mig, men samtidigt inte tappa besten ur sikte. Här kändes det som att spelet lånade smått från andra genrer. Smygandet tog tankarna till Metal Gear Solid och den dimmiga luften till Silent Hill. Med förhöjd puls smög jag mig på behemothen. Jag misstänkte att jag inte skulle gå segrande ur striden och jag hade tyvärr rätt. Det var ändå ganska passande för just då tog mina 60 minuter speltid slut.
Jag har förstås beställt Final Fantasy Type-0 HD för att kunna spela demot utan tidsbegränsning och jag ser fram emot att kunna grotta ner mig i striderna, miljöerna och karaktärerna. Och jag hoppas, innerligen, att det här blir en grandios återkomst för en spelserie som jag älskar, men som gång på gång har gjort mig besviken under de senaste åren.
Final Fantasy – this may be your final chance.
