Det var ju typiskt! Den där återuppståndelsen av bloggen för nästan ett år sedan gick ju så där, eller hur?

Ja, jag får helt enkelt skylla på FF XIV Shadowbringers, som höll mig i något slags järngrepp. Något spelet fortfarande gör, förstås, för även om jag aldrig sett mig själv som en MMO-spelare så är det verkligen ett av de bästa spelen. Någonsin.

MEN! -fanfar-

Det kom ju ett ANNAT spel för inte så länge sen. Ett spel som jag drömt om sedan det fick pryda den tekniska demon för PS3 så långt tillbaka som 2005. Ett spel jag skrev om när trailern och utannonseringen ÄNTLIGEN var ett faktum 2015.

Den tekniska demon för PS3 lekte med alla FF VII-fans hjärtan.
Jag får fortfarande rysningar när jag ser trailern för FF7R från 2015.

Och nu i april, efter 15 långa år av längtan, förhoppningar och tvivel, så var det äntligen dags för Final Fantasy VII Remake.

Jag ska inte sticka under stol med hur mycket gåshud jag hade när jag satt med kontrollen i handen några dagar innan påsk och såg det magnifika introt. Jag ska inte hymla med att jag var alldeles tårögd över den mer än stämningsfulla musiken. Jag ska inte låtsas som att jag inte stod och stirrade på Cloud när han hoppat av tåget. Liksom, var han på riktigt? (Så riktig som en spelkaraktär kan vara i alla fall.)

Som jag undrade när första trailern kom för 5 år sedan – is this real life?

Originalets intro är ikoniskt, men så här bra trodde jag aldrig att det skulle kunna bli.

Och grejen är att ja, det var PÅ RIKTIGT! Hur ofta får man chansen att spela om ett spel som man redan vet allt om, men ändå är det fräscht, orört, oupptäckt? Det var en ganska crazy feeling – FF VII har ju ändå hängt med mig sedan tonåren.

Efter 42 intensiva timmar var min resa genom Midgar slut. Jag får återkomma till mina personliga höjdpunkter i FF7R i en anna bloggpost. (Och jag ska tamigfan hålla detta löfte nu! Okej?!)

Nu i dagarna har jag hoppat på ytterligare en remake, nämligen Trials of Mana, eller Seiken Densetsu 3 som originalet till SNES heter. Har inget minne av att jag har spelat en emulerad fan-översättning, men det kanske jag har gjort. I vilket fall som helst så är Trials of Mana ett lättsamt spel, med schysst flyt i striderna, bra musik och färggrann grafik.

Och om jag slutligen ska toucha en smula på läget i världen, så är jag oändligt tacksam över att jag avskyr att resa, inte gillar uteliv, sällan socialiserar med andra och hellre spelar varje ledig minut. För en gamer gör restriktioner i samhället inte så mycket, så länge internetuppkopplingen är stadig.