Tales of Hearts R

Texten publicerades först hos Level 7 10 december 2014.

Jag är nog inte den enda som kände besvikelsen svida efter SquareEnixs ”nyhet” om att PC-versionen av Final Fantasy VII kommer till Playstation 4. Efter ett otal mer eller mindre bra remakes av flera FF-klassiker plus en HD-remake av Final Fantasy X och X-2, kändes det löjeväckande beskedet som en spark i solar plexus. Förtjänar vi fans inte bättre? SquareEnix verkar inte tycka det. Bandai Namco har som tur är en väldigt annorlunda syn på vad det innebär att lyssna på och behaga sina fans.

Gammalt blir nytt
Tales of Hearts kom till Nintendo DS 2008. Tales of Hearts R till PS Vita är en komplett omarbetning av originalet med fler spelbara karaktärer, fördjupad story, ny grafik och upphottad musik. De här nyheterna spelar egentligen ingen roll för oss, eftersom DS-utgåvan endast fick en japansk release. Samtidigt är det tacksamt att vi får ta del av den bättre versionen istället för ingen alls.

Själavård
Syskonen Hisui och Kohaku Hearts är på flykt ifrån häxan Incarose. Efter att ha tagit tillflykt i havets vågor spolas Kohaku upp på den lilla byn Seavilles strand. Där stöter hon på ynglingen Kor som bor tillsammans med sin morfar. Men Incarose är syskonparet på spåren och av en olycklig händelse krossar Kor Kohakus Spiria, något som enklast skulle kunna beskrivas som en slags själ. Spiria-bitarna sprids över världen och Kor följer med syskonen för att kunna återställa Kohaku till sitt forna jag. Kor har nyligen lärt sig hur han ska hantera en Soma, ett speciellt vapen. Tack vare den kan han utföra en Spiria Link – en sorts djupdykning in i en persons innersta tankar, något som är återkommande både för huvudberättelsen och diverse stickspår.

Kor får lektioner i att hantera ett vapen av sin morfar.

Senaste nytt: allt är som vanligt
Många kanske önskar att japanska rollspel kunde ha utvecklats mer än vad de har gjort under senare år. Jag kan förstå men ser samtidigt ett värde i att Tales inte försöker uppfinna hjulet med varje ny del. Den senaste tiden har stress och oväntade vändningar i livet kantat min vardag. Då är det enormt skönt att kunna försjunka i ett Tales-spel som är nytt och spännande men samtidigt bekant och tryggt – där huvudrollsinnehavarna tacklar problem med en ungdomlig blåögdhet och överkommer svårigheter med outsinlig energi. Det blir som en slags själslig tröst. De vänskapsband som Kor och hans gäng bildar blir även mina. De missförstånd, fadäser, stunder av samförstånd och löjliga (men oskyldiga) sexuella anspelningar som visas upp i mellansekvenserna är mer än bara underhållande stoff. Så gott som alla karaktärer är intressanta med välutvecklade personligheter. Faktiskt är alla så älskvärda att det ibland har varit svårt för mig att avgöra vilka som ska slåss ihop med Kor.

Bara en level till…
De flesta karaktärer är ganska likvärdiga i strid så oavsett laguppställning kommer du att klara dig bra. Alla är utrustade med en Soma och genom att uppgradera dessa utvecklas karaktärerna och får kraftfullare versioner av sitt vapen. Det är en enkel och rolig lösning som gör levlandet engagerande och innehållsrikt, i motsats till att vara ett nödvändigt ont. Striderna håller i vanlig ordning en smakfull balans mellan totalt kaos och fullkomlig kontroll. AI:n har fått sig ett ansiktslyft och nu kan du skapa flera noggranna kommandon som påminner lite om Final Fantasy XII:s gambit-system.

Snudd på onödigt touchande
Spelet nyttjar Vitans touchfunktion men jag upplevde det halvt om halvt som lite störande. Under speciella förutsättningar kan porträttet till någon av de karaktärerna du inte styr blinka till. För en kort stund har du möjlighet att trycka på karaktärens bild för att utlösa en superattack. Problemet är ju bara att du måste släppa din PS Vita med ena handen, eller försöka sträcka en tumme till skärmen, och de är ju oftast upptagna med att göra andra saker. Det funkar men ibland hinner man inte reagera i tid eller så reagerar inte spelet om trycket är för hafsigt. Touchfunktionen används också för att via porträtten trycka eller swipa fram karaktärsspecifika förmågor. På så sätt kan du till exempel kalla fram en helande magi när det passar dig. Utan tidspressen blir funktionen bra mycket trevligare att använda.

Hinner du nudda en porträttbild som blinkar till aktiveras en superattack.

Musik av bästa sort
Den enskilt största orsaken till att Tales of Hearts R gör mig glad är den fantastiska musiken. Soundtracket fullkomligt dignar av mysiga, trallvänliga och rysligt sköna melodier. Min puls höjs av kaxiga stridslåtar och de olika områdenas storslagna kompositioner. Den komponent jag saknat allra mest i de senaste två tillskotten i serien är världskartan och nu är den äntligen tillbaka. Temat som spelas här längre in i spelet är möjligen något av det bästa som kompositör Motoi Sakuraba har gjort. Ni kanske undrar varför jag orerar så mycket om musiken. Ett rollspel är ju inget utan sin story men den skiner desto klarare om det finns bra musik i anslutning. Tales of Hearts R:s soundtrack påminner mig om SNES- och Playstation-klassiker som med svindlande toner skapade modern historia.

Tales of Hearts R innehåller flera tjusiga animesekvenser, något som inte fanns i DS-versionen.

Inte originellt men välgjort
Tales of Hearts R är ett spel att ha roligt med. Det är inte fråga om att visa upp en konstnärlig ådra a la indieutvecklare, det handlar inte om att vara det snyggaste och mest upphaussade trippel A-spelet och det går verkligen inte ut på att omdefiniera vad ett japanskt rollspel är. This is it. Vad du ser är vad du får – en genomarbetad spelupplevelse som bjuder på mer än vad man först kan tro. Bojkotta SquareEnixs icke-förändrade nyutgåva av FF VII. Det finns inget hjärta i hur de behandlar varken spel eller fans, men i Tales of Hearts R finns det mängder.

	Ett av de bästa Tales-soundtracken En världskarta! Sköna karaktärer Tilltalande grafik Ösiga strider Kul level-system Sa jag att musiken är bra? Japanska röster
	BARA japanska röster Var touchfunktionerna nödvändiga? Animationerna kan kännas lite stela