Jag hade sett fram emot att skriva en recension av Tales of Xillia i somras. Men så satte studierna igång och de planerna gick i stöpet. Samtidigt var jag ganska less mot slutet och nånstans ville jag inte erkänna att jag kände så. Jag vet inte om den text som följer kan räknas som en recension. Egentligen känns det mest som att jag klagar. Så vill ni läsa lite gladare åsikter än mina kan jag rekommendera Jerrys recension, vilken också fick mig att äntligen ta tag i min egen text.
Bakom Jude och Milla står Elize och hennes talande gosedjur Teepo.
Min förhoppning under förra året var att Tales of Xillia skulle vara lika bra som Tales of Symphonia. Det är det inte. Det finns förstås många saker som är bra med Xillia, som stridssystemet (något som alltid har funkat bra i Tales-serien) och de flesta karaktärer. Jude och Milla är ett trevligt radarpar men är absolut inte de bästa huvudpersoner jag stött på. Då är Lloyd från Symphonia, Luke från Abyss och Yuri från Vesperia bra mycket starkare. Till en början hade jag tänkt att spela igenom spelet med Milla, men med henne blev striderna alldeles för komplicerade för min smak. Jag startade om spelet efter en kvart och valde Jude istället. Det är lite kul att spelet visar vissa händelser ur ens valda karaktärs synvinkel, men det är absolut inget som skulle få mig att spela om allting igen.
Den tråkigaste förändringen, i jämförelse med de tre ovan nämnda Tales-titlarna, är att Xillia inte har någon öppen värld. Världskartan påminner om den i Wild ARMs 4, en platt bild med olikfärgade prickar som signalerar städer, grottor, och areor mellan dessa två. För det finns ”öppna ytor”, med viss begränsning, att springa runt på. Och även om det är kul att utforska så inser man snabbt att man har att göra med ganska många ”copy-paste”-lösningar. Nästan varje area är den andra lik med fiender, skattkistor och påsar med items sådär lagom utspridda. Efter ett tag blir det som att springa runt på rutin. Även spelets många olika hamnar ser exakt likadana ut. Varför väljer man bort en öppen värld, likt den i Vesperia, för det här, som blir jättetrist efter ett tag? Grafiskt sett når spelet heller inte några nya höjder. Cel-shadingen i Vesperia är ett minne blott vilket gör att Xillia, sina färggranna miljöer till trots, ibland känns stramt och uttryckslöst.
Det kanske ser ut som en världskarta, men det är det inte, bara en av många areor mellan ett ställe och ett annat.
Mot slutet var jag faktiskt trött på Tales of Xillia. Och lagom trött på gruppen också. Storyn är stark på sina ställen, med mystiska omständigheter som sakta nystas upp, samtidigt som den ibland inte dyker djupt nog. Millas hela existens kändes ibland lite ”meh”. En frisk fläkt var spelets antagonist och hur man handskas med den är också lite av en ovanlighet. Det var trevligt att se. Men det var mindre roligt att tro att spelet hade nått sitt slut, för att inse att det skulle fortsätta. Och jag var inte glad när den nya plats jag kom till besudlades av äcklig jazzmusik. Snälla Motoi Sakuraba! Sluta med jazzen! Återgå till den höjdpunkt du nådde i Baten Kaitos istället, okej?
Lilium Orb-systemet, i vilket du levlar dina karaktärer.
Striderna är alltså det roligaste och den största behållningen med spelet. Utöver att gå bärsärkagång i realtid kan man länka ihop sina karaktärer i par, vilket ger olika fördelar och ännu starkare specialattacker. Att lära gruppmedlemmarna nya förmågor i det nyutvecklade systemet Lilium Orb, vilket påminner en del om Final Fantasy X:s Sphere Grid-system, är ganska kul. En fördel är ju att det inte alls är givet vilken förmåga man kommer lära sig härnäst, som i Final Fantasy XIII:s enkelspåriga Crystarium-system.
Kanske är ni flera som tycker att jag ger en orättvis bild av Xillia och i mångt och mycket har ni säkert rätt. Det var ju trots allt ett halvår sedan jag klarade spelet. Mitt minne beter sig troligtvis selektivt och gräver bara fram det som irriterade mig vid tillfället. Kanske har jag mig själv att skylla när pratar om att jag var mätt på spelet. Jag gjorde väldigt många sidequests och spöade nog alla extra starka monster som fanns. Så när jag hade spelat i 65 timmar och Jude hade nått level 84, då var jag mest glad att det var överstökat.
Men trailern för Tales of Xillia 2 gav mig nytt hopp för framtiden. Även om jag ogillar det sidospår som Tales-serien tog med Tales of Symphonia – Dawn of the New World, så ger Xillia 2 ett mörkare, vuxnare intryck. Förhoppningsvis finns där en sjuhelvetes berättelse och karaktärer som man kan känna lika mycket för som Vivi i Final Fantasy IX. Jag hoppas det i alla fall. För jag vill verkligen inte se att Tales tar samma väg som Final Fantasy – och halka ner på en ”fail-trail” med misslyckad sequel efter misslyckad sequel. Tales-serien bär på ett alldeles för betydelsefullt arv för att det ska åka ner i samma avlopp som FF.
Jag är glad att du skrev om dina åsikter angående Tales Of Xillia.
Nu har jag bara provat Xillia i Tales Of-sagan, så jag kan inte yttra mig om de andra delarna.
Jag förstår och respekterar dina åsikter om att du blev besviken på spelet. Även om jag kanske inte håller med om allt, så finns det saker jag störde mig lite på. Spelet blev svagare ju närmare slutet man kom.
Karaktärerna är spelets största tillgång. Jag gillar deras personligheter, särskilt Elize. Jag tycker hon växer mer och mer i spelet.
Jag såg också trailern till Tales Of Xillia 2, och är väldigt nyfiken på det. Frågan är om det kommer hit?
Du har skrivit en jättebra text, och jag tycker inte alls att du klagar. Jag tycker att du är en realist och går in på djupet om vad du tycker är mindre bra med Tales Of Xillia. Det gör dig till en fantastisk RPG-skribent. Att våga tala om vad man tycker och förklara varför.
Jag är hedrad att min recension fick dig att vilja skriva denna text. Tack så jättemycket! Kram
Jerry Olsson skrev nyligen: Recension: Frozen. (Frost)
Tack för din härliga kommentar! Det var roligt att läsa din recension, jag ska se till att kommentera senare också.
Jag var ju verkligen jätteförtjust när jag började spela och den känslan höll säkert i sig 25-30 timmar in, kanske mer. Och sen blev jag mätt. Kanske spelar jag helt enkelt sönder vissa spel? Du spelade ju klart på 20 timmar färre än mig, men du fick också lite av en trötthetskänsla mot slutet. Så kanske är vi inte ute och cyklar, nånstans i spelet finns en svaghet? 🙂
Det var i alla fall skönt att äntligen få arslet ur vagnen och skriva, det har jag tänkt göra länge. Men ju längre man väntar desto svårare känns det att ta tag i uppgiften, samtidigt som man oroar sig att det inte kommer vara en rättvis bild man målar upp. Men nu är det gjort och jag kom ju ändå ihåg en del fortfarande. 🙂
Hoppas du får chans att spela fler Tales-spel framöver! Jag hoppas att du har bokat Tales of Symphonia till PS3 som kommer 28 februari? 🙂 Kram!
Härlig läsning som alltid! Även om jag kanske inte håller med om allt själv. 😉
Längtar mycket till den 28e, ska bli underbart kul att få köra om Tales of Symphonia igen.
Micke skrev nyligen: I’m feeling much better
Tack för de orden! 🙂
Det är ju nästan lite synd att jag hann spela om Tales of Symphonia på GC innan jag visste att det skulle komma till PS3. ;P Men det var himla roligt och mysigt att sitta och spela det igen, det var ju trots allt 2005 jag hade spelat det sist. Sjukt nostalgisk tripp. Tycker att spelet har åldrats väldigt bra. Tales of Symphonia har sjukt bra röstskådisar, bra story, värld och roliga strider. 🙂
Låter underbart att höra dig säga det, har själv inte spelat det sedan det var nytt. Så jag har varit rätt att det åldrats ganska dåligt.
Ja, jag älskar röstskådisarna i Symphonia. Synd bara att samma gäng inte kom tillbaka till ToS2.
Ska bli grymt kul att spela igen! =)
Micke skrev nyligen: I’m feeling much better
Jag blev ganska besviken på ToS2. Gillar inte alls idén med att samla ihop monster och hålla på. 😛 Jag tycker inte att det passar i Tales, den serien är typ baserad på ett riktigt bra karaktärsgalleri, skits karaktärer emellan osv. Nä, jag spelade bara ca 10 timmar eller nåt av det spelet, sen struntade jag i det.
Du kommer säkert få himla kul med vanliga Tales of Symphonia sen! 😀
Ja, jag är inte heller speciellt förtjust i den delen med att man ska ha monster med sig i partyt. Eller att de byte ut världskartan mot en ”peka vart du ska grej”. Bättre namn för tillfället undkommer mig.
Något jag vet jag uppskattar med Symphonia 2 är ialla fall hur Martha beter sig. Hon är ju så där upp över ögonen kär i Emil, väldigt uppfriskande att se det. Då oftast hålls sådant för dig själv i spel eller så små hintas det bara.
Sedan att Emil är en mes är en annan femma, men det ska bli intressant att få testa det ordentligt och ge det en riktigt bedömning.
Micke skrev nyligen: The Walking Dead, game and show