Jerry har skrivit ett intressant inlägg på sin blogg. Jag började skriva ett svar till honom, men insåg sedan att min kommentar hade blivit längre än hans originalpost, så jag gör ett eget inlägg istället.
Det började med en grå låda…
Motsägelsefullt nog växte jag inte upp i ett hushåll där konsoler och spel fanns i överflöd. Min bror hade en Mega Drive och en N64 som vi båda spelade på och vi hade varsin GameBoy. Våra kusiner hade en NES som vi spelade Super
Mario Bros 1 och 3 på några gånger om året. Den första konsol jag köpte mig själv var en Playstation, i oktober 1999. Samtidigt köpte jag Wild ARMs och Final Fantasy VII och resten är historia. Ju närmare releasen av PS2:an kom stod det klart för mig att den konsolen skulle jag ha. Men jag köpte den först ett och ett halvt år efter sin release, i slutet av 2001. Då fanns inte heller så många spel, men som vi alla vet blev PS2:ans JRPG-bibliotek väldigt stort.
Många av mina konsoler har jag skaffat enbart för att ha möjlighet att spela ett visst rollspel. Jag köpte en Dreamcast för Grandia 2 och Skies of Arcadia, vilket visade sig vara överkurs eftersom de spelen senare konverterades till PS2 respektive GameCube. Men det kunde jag ju inte veta då och lite kul är det förstås att ha originalen. Jag vägrade att köpa XBOX. Det är ett beslut jag inte ångrar, eftersom den konsolen heller aldrig fick några vettiga rollspel.
En GameCube hade jag aldrig några större planer på att köpa, men sedan hade jag en stor slant med pengar till övers och skaffade då konsolen tillsammans med The Legend of Zelda – The Windwaker. Det visade sig vara ett bra köp då jag sen kunde spela Tales of Symphonia och Baten Kaitos. För att inte tala om alla hundratals timmar jag och mina vänner spenderade med Mario Kart – Double Dash.
Motståndet brister
Jag försökte stå emot att köpa en XBOX 360, av ren princip, men det ville sig till slut inte. Eftersom Tales of Vesperia endast kom till 360 i väst blev jag tvungen att skaffa konsolen. Inget jag direkt ångrar, men det är ju min minst använda konsol, alla kategorier. Sen släpptes Star Ocean 4 – The Last Hope, till en början 360-exklusivt, men så kom spelet till PS3 också och då köpte jag en extra kopia.
PS3:an ville jag egentligen köpa från start, men blev övertalad av min bror att vänta på grund av det dyra priset. Detta är faktiskt något jag ångrar, för jag hade velat ha originalet på 60 GB med PS2:ans Emotion Engine under höljet. Den maskin jag till slut köpte har en emulator för PS2-spel, vilket är bättre än inget förstås.
Wii:n var också en konsol som jag inte köpte direkt vid release, men inte alltför långt efter heller. Har haft många bra stunder med min Wii, framför allt med Xenoblade Chronicles, som många vet. Wii U:n var en 30-årspresent men den hade nog kunnat vänta. Jag har inga spel till den ännu (förutom Monster Hunter 3 och Nintendoland, som kom med). Funderar på att köpa Pikmin 3, men annars väntar jag med spänning på Monolith Softs X och det spelet är, som det ser ut nu, den största anledningen till att jag ville ha en Wii U.
Jag ångrar inte att jag inte köpte den första modellen av DS, den var ju så hiskeligt ful. Jag ångrar att jag inte köpte den första versionen av PSP, den var så gedigen och satt skönt i händerna. Att jag redan förra året investerade i PS Vitan kan kanske ses lite som en miss, här väntar jag fortfarande på att rollspelsbiblioteket ska växa sig starkt, likt PSP:ns. Förhoppningsvis kommer en vändning med nästa Ys som kommer 27 november (USA).
Konsoler och spel – en prioriteringsfråga
Vad är det då som gör att jag gärna vill lägga vantarna på en konsol någorlunda fort och varför köper jag nya konsoler trots att jag redan har andra plus en massa spel till dem?
För mig handlar det om att jag vill kunna spela spelen. Även om det kommer dröja mig några år, så har jag i alla fall bunkrat upp. Eftersom den digitala distributionen ännu inte funkar som den borde och i alla fall rollspel är en färskvara, så blir det min ”mission”. Så hur har jag haft råd genom alla dessa år? Det är ändå ingen liten samling jag har och jag har dubletter av flera konsoler och vissa speltitlar. Det är inte nödvändigtvis så att jag har haft råd, jag har snarare tagit mig råd. Spelen har under många år varit det viktigaste i mitt liv. Jag har inga barn, inga husdjur, jag röker/dricker/festar/ inte, jag shoppar inte en massa kläder/skor/väskor varje månad, jag spenderar heller inte tusenlappar på skönhetsprodukter/frisörbesök eller dylikt. De jobb jag har haft har enbart varit medel för att jag ska kunna få pengar så att jag kan handla spel. De har inte varit jobb som jag velat göra karriär inom. Kontentan är alltså att jag har gjort ett mycket medvetet val att nästan endast fokusera på spelen. När alla räkningar var betalda var det spelen som fick prio ett, till och med före mat.
Numera ser det kanske inte likadant ut. Jag anser inte att jag kan avsätta lika mycket tid till spelen längre, på grund av att livet ser annorlunda ut, men jag ser ändå till att köpa de spel jag sett fram emot. Det gör mig glad att veta att jag har dem i min ägo. Förhoppningsvis kommer jag ha tid att spela Bravely Default under jullovet. Det är inget jag hinner börja spela redan på release i alla fall. Och visserligen önskar jag mig en PS4:a i julklapp, men tror knappast att jag kommer få en. Behöver jag vänta till nästa år så gör det ingenting – där finns ju ännu inte några titlar jag ser fram emot att spela.
För det första vill jag tacka dig för att du skrev ett blogginlägg som svar på mitt inlägg! På något vis känner jag hedrad. 🙂
När jag sedan läser om din konsolhistoria, och om dina prioriteringar så förstår jag absolut vad du menar och varför du gjort dina val.
Alla har olika intressen och intressen kostar pengar oavsett vad det är. En del överdrivet mycket, som golf, ishockey eller jakt. (Det sistnämnda kostar otroligt mycket, tro mig.)
Men det är klart att man ska ha intressen. Det är ett av de faktorer som förstärker ens karaktär. Förutom tv-spel (som du, jag och andra gamers har som passion och intresse) så är jag väldigt intresserad av filmer. Jag är uppväxt med 1980-talsslashers och Star Wars så de ligger varmt om hjärtat. Jag fick tag på en sju timmars dokumentär om Jason och Friday The 13th-filmerna nyligen på regionsfri Blu-Ray för jag var verkligen intresserad av de inblandades historier. Jag älskar den dokumentären.
Precis som dig, vill jag mest åt spelen. Jag var praktiskt taget en Nintendofanboy rätt länge för jag ville spela nya Zelda-spel, Metroid, Mario och så vidare. Ville jag ha något så skulle jag få tag på det. Så var i alla fall min filosofi förr i tiden. Nu är det lite andra tider nu, på grund av huslån, egna barn och helt andra utgifter när man har hus. Därför lägger jag inte lika mycket tid på att köpa nya spel eller filmer. (Förutom dokumentären jag nämnde nyss och den kommande Extended edition av första Hobbit.)
Då är jag extra glad att jag har PS Plus. Så praktiskt.
Jag tycker du har skrivit ett underbart och bra inlägg, och än en gång känner jag mig hedrad.
Dessutom är det riktigt roligt att läsa dina blogginlägg igen!
Tack för ditt fantastiska svar!
Kramar
Jerry Olsson skrev nyligen: Hur många konsoler kan man äga egentligen?
Tack så mycket för din fina kommentar! 🙂 Kul att du tyckte om bloggposten. Det kändes lite väl magstarkt att på din blogg lägga upp en kommentar som var flera meter lång. ;D Det var också kul att skriva ett ordentligt blogginlägg igen, ja, förutom det jag skrev om Gamex förstås.
Livet ändras ju och det har ju mitt också gjort på sitt vis. Min mamma brukade fråga mig vad som skulle hända om jag en dag inte ville spela spel längre. Jag kunde bli helt förtvivlad av den frågan, jag kunde verkligen inte se det framför mig.
Och jag tror faktiskt att jag alltid kommer att vara intresserad av spel. Det är något jag har växt upp med, något som har hjälpt mig genom tuffa stunder i livet, det är ett medium jag verkligen uppskattar och som kan ta sånna oväntade vändningar. Jag ser det inte som att jag växer ifrån spelen, jag ser att jag växer med dem. Och det vill jag fortsätta göra, även om jag kanske inte kan sätta av 8-10 timmar per dag till ett spel. Men det är oki ändå, så länge man gör det man tycker om. 🙂
Wow, vilket inlägg må jag säga!
Riktigt bra läsning som alltid. Läser ofta även om jag inte alltid skriver.
Det med tiden känner jag igen allt för väl. Kan inte alls spela som jag kunde förr och det gör mig lite förbannad. Det tar även bort den balans som finns/fanns, för när jag väl kan och hinner spela så blir det i stora mängder att inget annat blir gjort. =/
Micke skrev nyligen: Remember, Remember… #3
Åh tack! 😀 Vad glad jag blir! ^__^ Roligt att höra att du är här och läser också. Jag är inte lika bra på att uppdatera lika frekvent som du, så efter några månaders tystnad är det skönt att skriva av sig igen. 🙂 Tydligen fanns det nåt att skriva också. 😉
Det är väldigt svårt att hitta en balans. Just nu undviker jag nästan att spela måste jag säga. :/ Och det på grund av att jag har annat som kräver min koncentration och framför allt motivation. Jag har helt enkelt inte råd att sitta och spela som jag brukade just nu, det står för mycket på spel.
Visst önskar jag att jag kunde sätta mig och spela timmar i sträck, men risken finns då att jag fastnar och sen blir inget av det andra gjort. Nej, jag måste hålla mig i skinnet helt enkelt. I alla fall tills det kommer lite sammanhängande ledighet. Just i sånna här fall är det ”synd” att jag nästan bara spelar rollspel och inte kan koppla av en timme eller två med nåt flummigt actionspel. 😉 Nåja, jag ska inte beklaga mig så mycket, så länge jag kan köpa spelen jag vill spela sen så är jag glad! 😀