Journey: Det är resan som är målet

Texten publicerades först hos Level 7 16 april 2012.

OBSERVERA! DENNA TEXT INNEHÅLLER SPOILERS. LÄS PÅ EGEN RISK!

Detta är mitt första möte med Thatgamecompany. Jag har inte spelat Flower, men Journey intresserade mig. Här skymtade jag något intressant, kanske unikt. I måndags var det dags. Hade inga förväntningar. Visste att det var kort och att det inte var en ”vanlig” spelupplevelse.

Personen jag spelar föds ur ett stjärnfall. I ett hav av sand ställer den sig upp och blickar framåt. Ett berg tornar upp sig i fjärran och från dess topp kommer ett starkt sken. Målet är satt. Vi rör oss framåt.

Stora, vida sandslätter breder ut sig framför mig, med rester från en civilisation. Här finns ingenting, knappt liv. Det är väl vinden i så fall, som ibland är rysligt stark. Det finns inte mycket att göra. Personen jag styr kan ropa entonigt och hoppa. Med det enformiga men klingande lätet kan min vandrare aktivera tygbitar här och var. De kommer till liv, lyser upp, sträcker sig mot himlen. Skimrande sken utspridda lite varstans låter vandrarens cape växa och med mer styrka i den svallande textilen finns möjlighet att hoppa högre, glida längre med vinden. Ibland hittar min vandrare tygbitar som fyller på capens kraft. De beter sig som flygfän, rör sig i flock, eller svärmar. Jag känner mig inte så ensam längre.

Plötsligt ser jag en annan vandrare en bit bort. Jag springer dit och hälsar, men kontakten är inte långvarig. Jag känner att det är oki, just nu vill jag bara utforska.

Under de första tio minuterna bekantar jag mig med spelets mekanik. Efter den tiden behöver jag inte tänka på det något mer, Journey är väldigt intuitivt. Istället flyttas mitt fokus till att insupa de enormt vackra miljöerna. Det här är inte detaljrikedom som vi känner till det. Det är något helt annat. Något som berör. Jag tittar på hur sanden rör sig när vinden viner eller när min vandrare tar sig fram, med pulsande steg eller i susande fart. Hur solen gnistrar mot varje korn. Häpnas över massiva vattenfall av sand. Min vandrares kläder böljar vackert. Hypnotiskt. Vi går vidare.

I första halvan av spelet befinner jag mig i ljusa areor. Den andra halvan är betydligt mörkare. Plötsligt känns det som att jag är under vatten trots att inget vatten finns. Sanden är blå, de stora tygerna svajar som sjögräs, det sipprar in lite ljus ovanifrån. Förstummande. Min vandrare har visioner innan varje ny plats, frammanade av andar, eller kanske ättlingar, som uppenbarar sig vid speciella monument. De berättar en historia om en civilisations uppgång och fall. Ständigt blickar vi mot berget. Där måste svaret finnas.

Jag stöter på ytterligare en vandrare. Vi håller oss nära varandra, utväxlar värme och omtanke, ger varandra styrka och mod att fortsätta. Efter en ganska mödosam resa börjar vi närma oss. Vid foten av berget slår kylan till, men vi vet inget annat än att fortsätta. Vi har ju ändå kommit såhär långt. De starka vindarna har nu nått orkanstyrka, vi fryser, rör oss långsammare. I en snabb sekund är min vän oförsiktig och blåser bort i vinden. Jag ropar ut i det tomma. Inget svar. Jag är ensam nu. Jag måste fortsätta.

Snön yr omkring. Det är svårt att urskilja nånting. Snöblindheten är ett faktum. Jag kan se hur min vandrare pinas, hur rörelserna blir stelare och stelare. Jag känner ett obehag. Vad kommer att hända egentligen? Hur långt måste jag fortsätta gå och utsätta min vandrare för det här? Till slut inser jag att hoppet är förlorat. Men jag kan inte stanna och jag kan inte vända tillbaka.

Blodet har frusit till is, likaså den tidigare så böljande capen. Den röda färgen på tyget har täckts av frostigt vitt. Min vandrare faller till marken. Allt försvinner. Förfäderna uppenbarar sig igen. Uppvärmd och med ny kraft kastar min vandrare sig ut, i jakt på toppen.

Eufori. Vi ser himlen. Molnen. Solen. Hoppar högt och långt, över bergskedjor, virvlar i takt med våra hjärtslag. Vi är ett, jag och min vandrare. Vi kommer att nå toppen. Lyckoruset når inga gränser. När jag ser min vandrare ta sig framåt med sådan lättnad, glömmer jag vad den nyss gick igenom. Musiken spritter av glädje. Vi är framme. Min vandrare går ensam genom en gång av ljus. En stjärna föds ur bergstoppen och skickas över himlavalvet, tillbaka till där allt började.

Eftertexterna rullar.

När de två timmarna med Journey var över, visste jag inte riktigt vad jag skulle känna. Till en början var jag mest glad att jag hade spelat något nytt och att jag nu visste vad alla pratade om. Men här planterades något hos mig. En tanke. En förnimmelse. Ett sinnestillstånd.

Lite senare var det nånting som krackelerade. Det var som om mitt hjärta brast. Ända sedan dess har varenda text, bild och tanke på Journey gjort mig vemodig och ledsen. Det händer fortfarande. Det är utanför min kontroll. Saker och ting föll helt enkelt på plats. Saker jag inte förstod när jag spelade, men som lade sig som ett pussel när jag fått chans att processa upplevelsen. Reflektera.

Journey är inget vanligt spel, precis som alla säger. Aldrig har jag fått uppleva något, som i all sin enkelhet och på väldigt begränsad tid, berört mig såhär mycket. Speltillverkare har länge talat om att spel ska få oss att känna. Playstation 2 fick stoltsera med en Emotion Engine, gjord för att pressa fram saltvatten ur våra ögon. Men inga realistiska polygoner och gammabesprutade miljöer kommer att nå publiken på ett mer personligt plan. Det behövs något annat. Varsamhet. Omtanke. Uppskattning för de små sakerna som påverkar oss utan att vi ens är medvetna om det. Aeris död i Final Fantasy VII är inget mot vad jag har upplevt här.

Jag har varit på mitt livs resa.