Sitter här på kvällskvisten och längtar till Lazulis City – den stora och myllrande staden i The Last Story.
Jag var där alldeles nyss, i en timme, men det kändes som mycket längre tid. Nu saknar jag det nåt enormt. Egentligen är det konstigt, att ett rollspel med bara en stad, kan ha väckt sånna här känslor hos mig. I normala fall skulle jag sett det som ren hädelse och svurit åt utvecklaren. Men inte nu. Jag älskar Lazulis City. Färgerna må vara lite bistra, men det finns en värme som genomsyrar staden. Jag styr Zael till alla små avlägsna hörn och blir glad när ett föremål jag plockade upp för ett tag sedan har genererats på nytt. Små onödigheter, kan tyckas; Party HP +10, Party Defense +1 och så vidare, men jag kan hitta dem hur många gånger som helst. Har svårt att tröttna.
Så fort Dagran släpper på kopplet så ger jag mig av, ut i det fria. Letar efter folk att prata med, folk att hjälpa. Tiden går framåt i sakta mak. Jag känner ingen stress. Det är min andra genomspelning och även om jag gjorde ett antal sidequests så misstänker jag att flera har gått obemärkta förbi. Den här gången vill jag hitta så mycket som möjligt. Spela till fullo. Lazulis City är den trygga punkten. Varje gång jag får återvända efter ett uppdrag och möts av de livliga gatorna, skumma gränderna och den avslappnade musiken fylls jag med ett lugn. Snart är jag där igen.
Älskar den här typen av inlägg 🙂 Ville bara säga det 😀
Tack, vad glad jag blir! 😀 <3