Gamers X-mas – en spelmusikkonsert som alla andra?

Texten publicerades först hos Level 7 8 december 2011.

Klicka för att förstora

Första gången jag hade nöjet att se David Westerlund och hans lilla ensemble lämnade jag lokalen alldeles lyrisk. 27 juli 2009 presenterade de en intim och välgjord konsert med Final Fantasy-musik som innehöll kära klassiker och flera udda val som fick ny respekt på grund av makalösa arrangemang (till exempel Between the Trials från Final Fantasy X). 2010 bjöd de återigen på en upplevelse utöver det vanliga med en konsert som djupdök i Castlevania-seriens alla skrymslen och vrår.

Sedan 2006 skäms vi svenskar bort med minst en spelkonsert varje år. Utvecklingen har gått i en rasande fart, från att klassas som blip-blop-ljud till att spelas upp i finsalongerna – spelmusiken tas numera på högsta allvar. Frontmannen David Westerlund tar det ett steg längre. Han är gamer och har en alldeles speciell relation till styckena han framför och det märks. Han har inte bara en enorm inlevelse utan även en hälsosam dos självdistans och framför allt ett gediget kunnande om styckena och spelen de kommer ifrån. Produktionerna har inte varit dränkta i pengar, men de har lyckats ta upplevelsen som spelmusik ger till nästa nivå. Därför var det ganska självklart att jag såg fram emot Gamers X-mas, som tog plats i Berwaldhallen i Stockholm 12 november. Ändå kände jag mig inte övertygad när jag lämnade konserthallen.

På inget sätt är David och hans crew dåliga på det de gör. Jag är, trots det jag kommer skriva, Davids största fan och mycket imponerad över hans drivkraft och passion. Sedan första stund har jag längtat efter nästa produktion och det gör jag nu med, fast av andra anledningar. Jag kommer till det.

Som sagt, David och hans gäng – Level up! som de numera heter – är riktigt vassa och många gånger överraskande. Vem hade kunnat ana att musik från Persona 4 skulle framföras? Med det sagt satt jag ändå och skruvade mig lite obekvämt på min plats. Något i skönsjungande sångerskan Helenas interaktion med publiken under denna låt, fick mig att stirra ner i golvet. Det var lite pinsamt. Och jag är ledsen att jag måste skriva det här, för jag älskar Helenas klara stämma, men såhär kändes det faktiskt. Bitarna föll inte på plats.

Berwaldhallen i Stockholm är en rätt så magnifik sal. Ändå fick konsertens framträdande sig en törn på grund av dåligt ljud på sina ställen. I de fall fiolen, elgitarren, synten och sången alla skulle samsas om luftrummet, kunde det skära sig rätt rejält och musiken omvandlades till ett missljud som fick mig önska att jag tagit med öronproppar. Dessutom gav salens projektor (som användes till att visa lite bilder och filmer från kvällens spel) ifrån sig ett högt surrande ljud som hördes väldigt väl, speciellt emellan låtarna. Tekniska problem är förstås lätta att förlåta, men det var ändå synd.

Något jag hade lite svårare att ha överseende med var låtvalet. Men här måste jag påminna mig själv om att David & kompanis två tidigare konserter var väldigt nischade. Att nu få en julstrumpa med lite blandad kompott är förstås helt ok, kanske inte mer än rätt, men det var inte riktigt det jag hade önskat mig. Egentligen.

Det blir helt enkelt en känsla av PLAY! över konserten. 2006 hade det varit något positivt, men inte 2011. Ja, gruppen ska ha en eloge för att de vågar ta ut svängarna med stycken från nämnda Persona 4, ett The Elder Scrolls-medley på piano, samt ge Duck Tales-truddelutten lite utrymme bland alla andra storproduktioner. Men sen då?

Mega Man-medleyt har förundrande nog alldeles för många loopar av Dr Wiley. Varför? Här finns ju åtskilliga musikstycken att ta med. Donkey Kong-medleyt å andra sidan var riktigt bra. Största överraskningen kom med Davids humoristiska framförande av en låt ur God Hand under ett stortstilat rock’n’roll-ego. Jag ler för att jag inte vet vad jag ska tro, jag ler för att det är något unikt som händer, jag ler för att det bara är denna ensemble som kan ro ett sådant framträdande i land. Ändå blir jag smått besviken på extranumret med musik från The Legend of Zelda – just för att det är slätstruket och inte spretande oväntat som en del annat i showen.

När jag tänker tillbaka på det David med flera har erbjudit tidigare så fick i alla fall jag för lite under julgranen denna gång. Även om vitsen var att erbjuda något för alla smaker så är det inte så jag ser Level up!. Jag ser en grupp som vill spränga barriärer, visa upp den bredd och variation som finns i spelmusikvärlden. Som inte hamnar i ett ”PLAY!-fack” där samma gamla låtar spelas. Mina personliga favoriter från kvällen var den inledande låten från Final Fantasy IX – Betting on this Blade – som nästan satte ribban lite väl högt för kommande nummer och Chrono Trigger-medleyt mot slutet. När sista tonerna från Outskirts of Time klingar ut torkar jag bort en tår på kinden. Och mitt samvete gnager då jag blev obeskrivligt glad när musik från Xenoblade Chronicles soundtrack hördes genom sprakiga högtalare under pausen.

Det fick mig också att längta, efter en renodlad RPG-musikkonsert. I denna genre gömmer sig så otroligt många guldkorn. Jag vet att David har en liten förkärlek till rollspel och detta är en öppen inbjudan till honom. David – jag sätter mig gärna ner med dig och spånar kring vilka stycken som kan få vara med i er nästa konsert, som enbart har med musik från rollspelen! För jag är i alla fall helt oförstående till varför musik från Suikoden, Tales-serien, Wild ARMs, Valkyria Chronicles, Star Ocean-serien, Ys-serien, Xenogears och så vidare, fortfarande inte har fått ta plats på en svensk scen. Men om det är nån som kan råda bot på det hela så är det David Westerlund och Level up!. Och jag kommer vara där när det händer.