Detta inlägg kan innehålla spoilers. Läs vidare på egen risk.
Bestämde mig i helgen för att ta upp och avsluta Final Fantasy IX som jag startade igen, för fjärde gången, tidigare i år. Min sparfil säger att jag befinner mig på Vile Island. Det är klart att jag är där. Jag har slagits mot horder av elaka får, som helst vill snorta mig bort åt helskotta, i jakt på högre levlar. Minns den ultimata strategin som jag kom på för kanske 10 månader sedan. Låt Garnet göra jobbet. Framkalla Odin och hoppas att hans attack instant-dödar de bräkande mähäna så att alla får sin del av EXP:n. Det funkar, för det mesta. Zidane når level 80 – det känns bra.
Söndagkväll. Jobbar på måndag. Klockan är väl närmare elva. De försöken jag gjorde att döda den svåraste fienden i spelet, Ozma, kvällen innan visade sig vara lönlösa. Fler levlar behöver jag dock inte. Bara en annan strategi. Jag funderar lite på saken, men bestämmer mig sen för att testa. I alla fall två gånger, funkar det inte så lägger jag mig.
Första försöket. Dödare än död. Jahopp.
Andra försöket. Har fixat karaktärernas utrustningar något ytterligare (vi talar finlir), snyggat till deras förmågor och jag är redo att slåss. Inser att Freyas attack Dragon Breath är ”bäst i test” och Zidanes Thievery går inte av för hackor heller. Vivi och Dagger får mest stå på standby. Ozma är en seg jävel. Curaga i självförsvar ganska ofta. Tiden går. Så helt plötsligt står alla karaktärers ATB-fält och blinkar. Ozma försvinner. Jag har tamigfan vunnit! YES! Klockan är halv ett. Holy mother of…!
Igår. Har saker att göra. Men jag greppar kontrollen, beger mig till Memoria, tar mig igenom utan svårigheter. Når vägens ände och världens början. Förfasas över hur lätt sista bossen är. Den gör knappt nån skada. Att ha Auto-Potion aktiverat samtidigt som Auto-Haste och Auto-Regen var totalt onödigt, det bara drar ut på tiden. Minns hur det såg ut första gången jag klarade Final Fantasy IX, för 10 år sedan. Alla låg livlösa utom Zidane. Han hade inte mycket HP kvar och en sista gnutta av sin Trance-status kvar att nyttja. Jag tog chansen och slängde iväg en hård attack. Och jag vann. Jag gjorde rätt val. Jag satt och skakade i min säng.
Inte nu. Bara lugn. Men så kommer slutet, som jag minns vissa bitar av. Det är ett bra slut. FF IX är ett bra spel. Jag blir varm, lite nostalgisk och tårögd. För det är så vackert, fortfarande, efter ett helt decennium. Ett äventyr och en berättelse väl värd att återvända till – hur många gånger som helst.
Final Fantasy IX är ett spel som det finns få av – som en gyllene hårnål gömt i en tråkig höstack fyllt med tråkiga spel. Final Fantasy IX är minst lika fascinerande som det var för tio år sedan.
Det är magiskt. <3
Jerry Olsson skrev nyligen: GOTY’11: Årets spel jag helst velat spela.
Japp, ett av mina favoritspel genom tiderna. ^^ Tack för din kommentar!
Ja, utan tvekan ett av de bästa rollspelen någonsin. Spelade också om det för ett tag sen, och det håller grym klass än idag.
De gör inte rollspelen såhär längre.
Nej, verkligen inte. Tittade på en ny trailer för FF XIII-2 idag, och det är verkligen så… annorlunda. Var är berättelsen? Var är atmosfären? Var är charmen som suger in dig i upplevelsen och gör dig beroende? Det är ovanligt att hitta sånt i dagens produktioner, med ett par undantag förstås. Nåja, jag tror inte på några stordåd från SquareEnix denna gång även om jag förstås hoppas att resultatet blir bättre än FF XIII.
Måste hålla med Jerry: ”Final Fantasy IX är minst lika fascinerande som det var för tio år sedan.
Det är magiskt. <3"
Gnoit skrev nyligen: Dagens klipp! Humble Bundle!!!
Jag håller också med Jerry! ^__^
Ho ho, alltså. Jag gillade visserligen texten (och bloggen övht, kudos!), men kan inte säga att jag gillar Final Fantasy IX. Visserligen är jag rätt peppad på att spela om spelet (spelade det liksom du för drygt tio år sedan), men varje gång jag sätter mig ner med det så blir jag bara heligt förbannad över att karaktärerna är så… jävla jobbiga. Plåtburken Steiner, jobbiga Zidane, och så vidare. Samtidigt har ju spelet en värld fylld av kul saker att upptäcka. Argh, känner mig bara tudelad när jag tänker på fanskap’t.
Däremot tycker jag att det finns en viss charm i att spöa ett spels superboss (Ozma), och därefter klara den riktiga slutbossen utan en skråma 🙂
Niklas skrev nyligen: Lufia & the Fortress of Doom
Hej! Tack för din kommentar! Kul att du hittade hit och att du gillar sidan. 😀
Jamen Steiner, honom irriterar ju sig alla på, även de i spelet. 😉 Det är ju liksom givet! Zidane är en kaxig jävel, visst, men han kan i alla fall snacka för sig och håller inte käft som emo-Squall. ;D
Jag håller med dig, det är en brokig skara karaktärer, men de är ju så… härliga ändå! Och berättelsen är ju så väl sammansatt och världen är så mystisk och vacker!
Nä men jag tycker att du borde spela det igen. Så att du också kan säga att du har spöat Ozma. 😀
Ahh jag vet inte… Squall höll ju sina monologer istället. Tycker nästan Square lyckades bättre med sina karaktärer när utrymmet var ordentligt begränsat, som på SNES.
Jag är rätt peppad som sagt, men konsolen och spelen befinner sig på andra sidan Sverige för tillfället. Får försöka hinna spela igenom det när jag besöker mina föräldrar på jullovet. Däremot spöade jag Ozma redan för tio år sedan! Lätt PS1-trilogins lättaste superboss 🙂
Hoppas peppen håller i sig! ^__^
Schysst att du spöade Ozma redan första gången du spelade. Mig tog det som sagt fyra spelningar. 😉
Ja vad gäller SquareEnix karaktärer så har jag inte mycket till övers för de i den senaste delen. Faris är en ständig favorit. 😀