Detta inlägg publicerades först hos Level 7 23 augusti 2011.
För tolv år sedan upplevde jag Ocarina of Time. Jag som mest hade spelat plattformsspel som Mario och Sonic blev hänförd av friheten som världen Hyrule erbjöd. Det var en resa som förändrade mig och det var där och då jag upptäckte rollspelen på riktigt.
De flesta kan intyga att genrens glansdagar har kommit och gått. Rollspelens popularitet har sjunkit och kreativiteten hos skaparna har stagnerat. Tiden då nyskapande och oförglömliga titlar släpptes till Super Nintendo och Playstation känns allt mer avlägsen. Trots att speltillverkarna jobbar i motvind har vi kunnat beskåda ett antal försök till att återuppliva rollspelsgenren. Personligen minns jag Valkyria Chronicles och Radiant Historia som de klarast lysande stjärnorna under den senaste tiden. Ändå har det inte räckt. Skaparglädjen tycks ha gått förlorad hos mastodontproducenter som SquareEnix och ingen vågar lägga tid och pengar på annat än grafik.
Men så händer något. Något som får mig att tappa fotfästet. En upplevelse som vänder upp och ner på allt vad rollspel heter. Pånyttfödelsen är ett faktum. Jag pratar förstås om Xenoblade Chronicles.
Jag hade endast sett ett fåtal bilder från spelet, men höll mig annars undan från all information. Även om jag hade förberett mig så hade jag aldrig kunnat ana vad som i ettor och nollor befinner sig på skivan. På min TV beskådar jag en mirakulös värld. Jag är tillbaka i friheten som Hyrule gav mig. Jag har ett mål att nå, men vägen dit är inte satt i sten. Mina tankar vilar för en sekund hos Final Fantasy XIII. Det stora öppna fältet på Gran Pulse bleknar i jämförelse, blir till och med skrattretande. Med kontrollen i ett stadigt grepp har jag fördjupat mig i Xenoblades värld. Det finns så mycket att göra och upptäcka. Över 50 timmar har jag spenderat i städer, på grönskande fält, över vidsträckta vatten och i djupa skogar. Jag har förkovrat mig i en stor mängd sidouppdrag, men jag tappar aldrig siktet på det riktiga målet.
De senaste fem dagarna har Xenoblade Chronicles blivit mitt allt. Jag glömmer att äta, struntar i att sova. När jag spelar existerar inte tiden. Världen förtrollar mig och det är omöjligt att stå emot. Det enda förståndiga att göra, är att fortsätta spela…
Lämna ett svar