Mass Effect

Det kanske är svårt att tro, att jag – tjejen som bara spelar JRPG:n – nånsin skulle ta mig an ett WRPG. Förmodligen var jag min största skeptiker, men jag är också den som är stoltast över mig själv; jag tacklade mina egna fördomar och gick segrande ur striden, på mer än ett sätt. Det här är berättelsen om mig och min Shepard.

Det är ingen hemlighet att jag hade svårigheter med kontrollen i början och de FPS-liknande striderna fick mig att sitta med hjärtat i halsgropen och svordomar i käften. Jag ville ge upp. Lägga ner. Stänga av. Sälja spelet, kasta 360:n bland soporna, sätta mig och tjura och spy galla över alla som nånsin skulle säga att Mass Effect är ett bra spel. Men jag ger inte upp, inte i första taget och jag ville faktiskt kunna säga att jag gav spelet en chans. Om jag spelat i flera timmar och fortfarande hatade det, ja, då skulle jag i alla fall ha belägg för det.

Min Shepard, som lyssnar till namnet Renora om nån nånsin skulle bli så personlig, blev efter en stunds modifikation en stram, men vacker karaktär. Jag är egentligen inte mycket för det ”västerländska utseendet” i spel och till en början tyckte jag inte att grafiken var så tjusig, men ju längre tiden gick, desto mer såg jag charmen i min Shepard. Med långt hår bakbundet i en hård knut, tjocka, naturligt målade läppar, ett ärr under ena ögat, inte den rakaste näsan, och med isande mörkblå ögon omringade av svart kajal kunde jag se att hon inte var någon att sätta sig på. Den hårda, lite mörka rösten gav henne ännu mer liv. Jag började tro att hon faktiskt var nån att lita på. Jag började bry mig om henne.

De spel jag brukar investera min tid i, utspelar sig sällan på vår egen värld, än mindre vår egen galax. På stjärnklara nätter kan jag ibland stirra upp mot himlavalvet och nästan ge mig svindel och sinnesförvirring när jag försöker förstå hur stort universum är. Bioware har lyckats med att skapa en futuristisk galax som faktiskt känns enorm. I jämförelse med andra rymd-epos, som t ex Star Ocean – The Last Hope, så framstår Mass Effects universum som ett vidunder. Och det är läskigt att ge sig ut, i det okända. Med skeppet Normandy och bilen Mako besöker jag de planeter som besökas kan. För universum är förstås inte bara himlakroppar med miljö som vår egen. Här finns isplaneter, gasjättar, asteroider, planeter med hav av lava och ödsliga månar. Variationen är stor och så var även min nervositet. Att spela med konstant hjärtklappning var något jag helt enkelt fick vänja mig vid. Jag greppade kontrollen så som Shepard greppade sitt vapen, i spänd förväntan. Vad väntar bakom det här berget, vad lurkar i den här gruvan?

Mass Effect ger en känsla av frihet genom de många sidospår man kan nysta i, om man vill vänta med att ta itu med det riktiga problemet. Fördelen med att inte hoppa på huvudstoryn på en gång är att man får en chans att levla och lära sig mer om hur saker och ting hänger ihop. Däremot vågar jag inte svara på om jag riktigt förstått allting. Ibland blev pladdret och politiken för mycket, ungefär som i Star Wars Episode 1. Tyvärr är sidouppdragen fyllda med copy-paste grafik. Nästan alla ställen man åker till ser likadana ut, i alla fall när vi pratar om interiörer. Jag vet inte hur många ställen jag var på som dessutom återanvände samma karta. Sånt blir lite tråkigt i längden.

Här finns förstås mycket inspiration tagen från Star Wars, även George Lucas klassiska misstag att ha ljud i rymden. Men det fysiskt omöjliga Faster Than Light-resandet imponerar inte. Med tanke på att jag befinner mig i vårt eget universum och inte nån fantasivärld så blir det lite av ett ”oh no they didn’t”-ögonblick när fysikens lagar bänds i omöjliga riktningar. Även bilen Mako har nån sorts extrem fysik. Bara själva sättet den släpps ned och landar på alla dessa planeter blir lite av ett skämt. Den klarar också av att köra på den mest ogästvänliga terräng och vid ett tillfälle körde jag uppför ett berg i en ca 70 gradig vinkel. Att köra runt med Mako påminner lite oväntat om Motorstorm, men med fysikens lagar och våldsamma krascher tagna ur beräkningen.

På flera ställen gör även andra bitar av västerländsk populärkultur sig påminda. Då en utomjordisk Rachni tar en död Asari till sin hjälp för att kommunicera med Shepard är det lätt att tänka tillbaka på scenen i Independence Day med den excentriske forskaren i Area 51. Och när jag i slutstriden tampas med en antagonist som flyger runt på nån sorts air-board – ja, då vill jag förstås minnas Green Goblin från Spiderman och hans luftsurfande akrobatik.

Storyberättandet är lite annorlunda och att redan under första timman få veta vem som är the bad guy kändes, inte bara ovant, utan även lite snopet. Jag är van vid att ta mig igenom en eller flera plot twists innan den sanna fienden är avslöjad. Samtidigt behöver det ju inte vara så för att ett spels story och berättande ska fungera – Final Fantasy VII är ett bra exempel på det. Men att vänta några timmar extra hade kanske byggt upp lite extra spänning, i alla fall för mig.

Historien drivs framåt genom klassiska Hollywood-vinklar och ett smart dialogsystem. Ska min Shepard vara bad to the bone så finns den möjligheten, vill hon ställa en massa extra frågor och luska i personers privatliv så kan hon, vill hon göra någon en tjänst så går det också bra. Även om detta inte gäller alla NPC:er så ger det här systemet ett djup till världen och de viktigaste nyckelpersonerna. Men ibland upplevde jag att alternativen lät som en sak, men utspelade sig som nåt annat, vilket kunde vara frustrerande. Spelet vill verkligen fixa ihop Shepard och Kaidan, men det var inget jag var intresserad av. Varför skulle min Shepard överhuvudtaget vara intresserad av en ful kille som flåsar henne i nacken hela tiden? Som om hon inte har viktigare saker för sig! Jag var rädd att det skulle misslyckas, men jag höll hans kladdiga händer och dåliga andedräkt ifrån henne. Intressant nog så gillade jag alla karaktärer i min squad, förutom människorna. Förmodligen för att de gnällde mest, speciellt Ashley, som verkligen kunde gå mig på nerverna. Då är det skönt att ens Shepard kan säga ifrån.

Mass Effects musik är även den mycket olik det jag är van vid. Jag skulle vilja kalla det för stämningsmusik, hellre än känslomusik. Det är inte så mycket melodier, även om de finns där ibland, och det är inga direkta instrument man hör. Ljudeffekter och ljudsekvenser blir det som ska få mig att känna obehag, stress, nervositet, rädsla. På flera sätt tycker jag att Mass Effect liknar ett skräckspel, även om jag inte spelat mycket av den genren. Man är ständigt på sin vakt och det finns inte mycket downtime att tala om. Bara att välja en ny destination i min galaxy map ger fjärilar i magen. Den vackraste lilla låt som spelet har är faktiskt den stillsamma intromusiken. Innan du trycker på start ser du jorden i sin vagga, med sitt vackra blå ljus, vilande bland stjärnor, insvept i mörker. Och musiken som spelas är mystisk, säger nästan ingenting, men inger med några ljusare toner hopp.

Även om jag inte har mycket till övers för min 360 och jag inte anser mig WRPG-frälst, så har den här upplevelsen förändrat mig. Visst, jag flinar elakt när XBOX:en laddar texturer för långsamt och min Shepard står utan ögonbryn, men när jag tagit både mig och henne genom alla hinder och hon fyrar av ett leende i spelets slutskede, då är jag stolt – över henne och mig själv. Hon är obesegrad och det är jag också. Och kanske bäst av allt, vi kommer mötas igen.

	Den stora och fria galaxen Skapa din egen Shepard Smart dialogsystem Känslostormarna
	Svår kamera och strider för en ovan Stressiga spelmoment Mycket att hålla reda på Copy-paste grafik på sina ställen

Recensionen postades först på Pricerunners spelblogg.