Inlägget postades först hos Spelografi.
Ja, det började skakigt. Ja, jag trodde att jag skulle ge upp innan första timman hade gått. Ja, jag gav mig själv för lite cred – så är det väl när självkänslan är låg. Hade visst glömt bort att jag besitter en ganska stor mängd envishet, vilket kom väl till pass nu. Jag ville inte känna mig besegrad av den förbannade kamerakontrollen och jag har efter en smärre omprogrammering av min hjärna förlikat mig med tanken att vänster är vänster och höger är höger. Logiskt, eller hur?
När så detta hinder var ur vägen, blev spelet helt plötsligt roligt. Intressant. Ja, jag tycker fortfarande att det är svårt att hålla reda på vad som är vad och hur allt hänger ihop. Men jag förlåter mig själv. För jag har spelat 10 dryga timmar av ett spel jag nästan var inställd på att hata och jag inser att jag faktiskt inte gör det. Jag är lika förvånad som ni, tro mig.
Istället för att svära utav frustration, svär jag numera pga inlevelsen i stridens hetta. Jag svär för att jag vet att jag har läget under kontroll och jag hånar den Geth som försöker komma i min väg. Jag svär när jag vinner, för att det känns så jävla bra.
Universum är enormt – mörkt, kallt och livsfarligt. Jag driver runt i rymden med skräckblandad förtjusning, förundras över de mäktiga planeterna, hemligheterna som gömmer sig lite varstans. Även om jag har min squad med mig, så känner jag mig oundvikligen väldigt ensam. Utlämnad. Kan aldrig ana vad som kan befinna sig bakom nästa hörn. Ständigt förberedd, aldrig vilande.
Jag vet att jag kommer spela klart det här spelet. Jag vet att jag kommer fortsätta följa den här berättelsen, beställde Mass Effect 2 tidigare idag. Jag kanske t o m kommer att kunna se fram emot Mass Effect 3, så som jag ser fram emot andra spel. Det här är spännande, det här är nytt. Skit samma att jag är sist ut på banan med att ta mig an det här spelet. Jag har haft mina anledningar, men jag ser ingen anledning att sluta nu.
Sist ut på banan är du nog absolut inte. Jag plockade själv upp ettan och tvåan för ett drygt 9 månader sen. Lite i senaste laget, och allt av essens storymässigt hade via recensioner, forum, podcasts spoilats sönder och samman. Men det gjorde ingenting. När jag flög omkring i Normandy var det jag mot universum. Och min Shepard kanske inte var perfekt, varken god eller ond, men mest … min Shepard. Bioware är duktiga på karaktärer, även om ’rpg’-delen av Mass Effect väl kan anses vara hyfsat tunn delvis. Dialogval +påtvingad linjaritet är kanske inte så RPGigt. Men det är en annan diskussion… 🙂
Ser fram emot att läsa mer om dina erfarenheter i Mass Effect-universumet, och kul att du började gilla spelet. 🙂
(Men fanns det inget sätt att invertera horizontalen? Har för mig det fanns på pc, eller så var det mer logiskt där. Jag vill styra kameran ’som en kamera’, inte styra någons huvud, if that makes sense… )
Det är ju tur att jag inte är helt sist, men jag är ju inte tidig direkt. ;D Fast jag har ju inte fått saker spoilat för mig, jag har inte läst nånting om de här spelen för jag har inte varit intresserad överhuvudtaget.
Ja, det är kul att jag gillar spelet, jag trodde faktiskt att det skulle vara en omöjlighet. Så jag är glad att det gick vägen. 🙂 Kul att du ser fram emot fler av mina anekdoter! ^^
Nej, det finns bara en inställning för Y-axeln för 360. Vet inte varför de har gjort så eller om det är ändrat till 2:an, men nåja, nu har jag vant mig så all is well. 🙂
Det är trevligt att se att du gillade det, även om det var en genre du verkligen undvikit. Det är aldrig fel att öppna nya dörrar och känna att man har ännu en riktning att bege sig i om man skulle känna för det. Har själv aldrig provat spelen, mest då jag inte är ägare till någon konsol, inte sedan den första Playstation kom, så är det inte så konstigt. Ser fram emot kommande recensioner av uppföljarna. 🙂
Tack, jag känner samma sak! 🙂 Jag var rädd att om jag testade WRPG så skulle kännas som att jag övergav JRPG – men så är ju förstås inte fallet. Bara för att man gillar en sak, behöver det inte utesluta något annat. 🙂