Ys Seven

Hjärtat bultar, händerna kallsvettas. Svordomar flyger genom luften, den ena värre än den andra. Koncentrationen är total. Bristen på items är påtaglig. Jag tror att det är hopplöst, pessimist som jag är, men när jag märker att jag dominerar så ser jag ljuset i tunneln. Jag kommer att klara det här, det är inte omöjligt. Musklerna gör en sista kraftansträngning och mina fingrar glider flinkt och vant över knapparna. Till slut är det gjort och en skälvning går genom kroppen. Jag gjorde det. Jag spöade skiten ur bossen.

Så får jag äntligen slappna av och gotta mig åt att jag precis kört klart mitt första Ys-spel. Det är en relativt stor serie men i vanlig ordning börjar jag i ”fel” ände. Länge har det varit få förunnat att spela Ys, då serien till större del varit Japan-exklusiv. XSEED Games får all min respekt som vågar mer än någon annan distributör. Ys såg dagens ljus 1987 och har sedan dess figurerat på ett antal obskyra datormodeller, men även konsoler som Mega Drive, Sega Saturn och PlayStation 2.

Jag får erkänna att jag inte riktigt kunna sätta mig in i serien till fullo, med tanke på var jag börjar, men har ändå lyckats snappa upp att alla spelen har en rödhårig yngling vid namn Adol Christin som huvudperson. Han och hans vapendragare Dogi är på resande fot och kommer med båt till landet Altago. Monster, jordbävningar och den dödliga sjukdomen Iskan fever har börjat härja i landet. Då Adol är en äventyrare i rätta bemärkelsen blir det snart hans uppgift att väcka landets fem drakar i ett försök att rädda världen.

Jag vill egentligen inte säga så mycket mer om storyn. Det är en bra och medryckande berättelse, utan onödiga komplikationer eller krystat manus. Kanske kan man ana ett par lösa trådar – speciellt när man fångas av den noble Scias charm, men aldrig får komma honom in på skinnet, eller när mystiken tätnar kring den vackre men sluge Geis. Men persongalleriet är en frisk fläkt och ett par av de karaktärer man får med sig i sitt party är en ren och skär överraskning. Adol är den typiske tyste hjälten, men här irriterar man sig inte på detta faktum, då hela spelet är tyst. Det finns inga irriterande röster som man helst av allt vill stänga av. Där karaktärerna får göra sig hörda, det är i strid och det räcker gott och väl med små käcka utrop.

Ys Seven är ett actionrollspel och action snålas det verkligen inte på. Spelet håller ett högt tempo, framför allt när det är dags att fajtas. Här behövs inga menyer, allt man behöver finns prydligt inprogrammerat i PSP:ns alla knappar. För att slå på en fiende trycker du X, för att göra en kombo trycker du X flera gånger. Vill du blocka en attack måste du i rätt ögonblick trycka in L och R. För varje slag, varje besegrat monster och varje blockad käftsmäll vinner du skill points (SP). Dina karaktärer kommer genom spelets gång att lära sig mängder av specialattacker via sina vapen, vilka man kan använda när rätt mängd SP är nådd. Specialattackerna utövar man genom att ansluta dem till ett kortkommando, R-knappen tillsammans kryss, fyrkant, trekant, eller cirkel. Det kan inte bli enklare. Och för att göra det hela ännu lite maffigare så har varje karaktär sin egen unika superdupermega-attack. Denna gömmer sig under L-knappen och kan endast användas när ”extra”-mätaren är fylld. Denna fylls automatiskt över tid, men processen påskyndas om man använder sina specialattacker. Det kanske låter som mycket att tänka på, men stridssystemet kan inte kallas annat än intuitivt. Jag är faktiskt väldigt imponerad över hur mycket information som visas på skärmen utan att råka täcka över något viktigt.

Eftersom detta är ett actionrollspel så kan det också vara enkelt att tro att det bara är att banka på allt man ser. Detta är förvisso sant, men det är inte alltid effektivt. Det finns olika typer av vapen som fungerar olika bra på olika monster. T ex fungerar Adols svärd bäst mot fiender med mjuka kroppar (typ plantor) och Dogis hårda melee-nävar passar (konstigt nog) bäst på monster med hårda skal att knäcka. I praktiken innebär detta att man måste vara uppmärksam på när man inte gör nån vidare skada på sin fiende och snabbt byta till en karaktär med det rätta virket. Det kanske låter som en knepig process, men tryck bara på cirkel så ändras den du styr till näste man i led.

Då Ys Seven inte låter sin spelare förlita sig på helande magier, utan ett ytterst fåtal helande items som man inte bör slösa i onödan, är möjligheten att byta karaktär snabbt och lätt en riktig räddning. Låt oss säga att Adol har fått ta många slag och snart inte orkar mer. Fear not! Byt till Dogi och låt honom ta lite stryk ett tag. AI:n kickar in och håller Adol igång och crazy as it sounds så verkar karaktärerna man inte styr kunna dö. (Jag vet inte hur länge jag sprang runt i sista grottan då Adol endast hade 16 i HP kvar, men hans två kompanjoner fixade biffen och Adol själv verkade inte ens ta stryk i striderna.) Det gör inte saken sämre att dina karaktärer återfår all HP när de levlar. Ordningen störs heller inte av att man kan spara när man vill. Det finns helande stenar utspridda över världen, rör vid dem and you live to fight another day. Dessa blir dessutom oumbärliga en bit in i spelet när de hjälper dig att warpa till vilken annan sten du har rört vid. Och spelet tvingar dig inte att stå vid en sten, du kan befinna dig varsomhelst och warpa dig hitan och ditan. Vilken känsla av frihet!

Det jag kommer minnas mest av Ys Seven (förutom den otroligt vackra musiken som mina öron blev bortskämda med och den mysiga och skarpa grafiken som fick ögonen att tåras) är hur ofantligt kul jag hade. Från första stund var det som att mina händer hade växt ihop med PSP:n och det fanns inget mer självklart än att spela. Minuter blev till kvartar, kvartar blev till timmar, eftermiddag blev till kväll, kväll blev till natt – och jag var knappt medveten om detta. Jag kunde bara tänka på att jag skulle framåt, se vad som fanns bakom det där berget, levla en extra level, klå den där bossen – och förstås se till att batteriet i min PSP aldrig tog slut. När man upplever en sån här rusch och knappt kan slita sig, då vet man att ett spel är bra. Jag är medveten om att det är så många som liksom jag inte spelat ett enda Ys-spel. XSEED Games gör oss alla en tjänst genom att släppa flertalet spel ur serien på kort tid. Stöd deras arbete och köp de här spelen! Det är aldrig för sent att ta till sig en magisk spelserie och det gör inget om man börjar i ”fel” ände. Huvudsaken är att du börjar nånstans och tillåter dig att bli hänförd.

Vad väntar du på?

	De finurliga, snabba, hårda men enkla striderna Musiken – jag skämtar inte när jag säger att här inte finns en enda dålig låt! Grafiken – min PSP blev helt plötsligt mycket vackrare Manuset – som inte dryper av tradigt dravel trots sitt klassiska stuk Den otroliga frihetskänslan och glädjen man får av att spela
	Begränsningen gällande items – Ys är hard-core! Mängden svordomar som kan komma ur din mun när du tampas med superhårda bossar