Final Fantasy XIII-2

Recensionen publicerades först hos Level 7 3 februari 2012.

Square Enix har haft det tufft den senaste tiden. Final Fantasy XIII blev inte den succé företaget hade hoppats på och Final Fantasy XIV blev spelvärldens nya hackkyckling. Därför är det tursamt att japanerna är ett sådant ursäktande folk. Istället för att ge fans och potentiella köpare långfingret så bugar de sig djupt och återgår till arbetet. Uttrycket ”back to the drawing board” har aldrig känts mer passande. För att blidka sina kritiker har Square Enix gett Final Fantasy XIII en uppföljare, som utspelar sig i samma värld. Men det kunde lika gärna ha varit ett helt nytt spel i ordningen med tanke på hur mycket som har förändrats.

Framtidsskapande
När den sista striden var över firade Lightning tillsammans med Serah och de andra. Men så plötsligt var hon försvunnen, som uppslukad av intet. Ingen utom Serah minns Lightning och nu tre år efter försvinnandet ser hon systern i sina drömmar. Lightning befinner sig i Valhalla, där hon utkämpar en lång och utdragen strid mot Caius, en man med okänt ursprung. Vad hon gör där och varför är oklart.

En dag faller en meteor ner nära Serahs hem. Med den kommer Noel, en yngling från framtiden, som har fått i uppdrag av Lightning att ta hand om Serah och hjälpa henne att rädda världen. Den dagen Lightning gick upp i rök vreds tidslinjen ur sitt läge och världen är nu fylld av paradoxer som skapar oreda och faror. Det faller på Noel och Serah att reda ut paradoxerna, leta rätt på Lightning och återskapa den sanna framtiden.

För mycket av det goda?
Jag tänker inte ljuga, för mig var Final Fantasy XIII en utdragen plåga. Därför var jag mycket tveksam inför uppföljaren till ett spel jag gärna hade sett skrotas på idébordet. Square Enix:s löften om en friare värld fylld med sidouppdrag och ospelbara karaktärer att prata med, monster att ha med i sin grupp, Quick Time Events, pussellösande och så vidare, gjorde mig snarare skeptisk än jublande glad. Hur skulle de kunna balansera alla nyheter utan att skapa en enda sörja?

Tidsresenärer
Det linjära upplägget och de enkelriktade vägarna från XIII har ersatts av Historia Crux, en tidsportal i vilken Serah och Noel kan färdas till olika årtal via tidsportar. Varje plats är en öppen karta att utforska men då storyns uppbyggnad är väldigt fragmenterad är det lätt att känna sig förvirrad och lite vilsen till en början. Tidsportarna i sin tur måste låsas upp av artefakter. Dessa är ofta dolda bakom tidens slöja och bara den magiska mooglen Mog kan upptäcka dem.

Mog, som även är Serahs vapen, används flitigt genom hela spelet. Han agerar skattletare, kan slungas långa avstånd för att hämta föremål (något som liknar djurplågeri) och är även ansvarig för Mog Clock, en sorts statusmätare som visas när fiender är på väg att materialiseras. Grön färg betyder att fienden är passiv vilket ger chans att överraska och få övertaget, är färgen gul börjar striden som vanligt vid kontakt med fienden. Blir färgen röd och tiden hinner rinna ut så startas striden utan möjlighet att försöka igen om du skulle misslyckas.

Monster som husdjur
Då och då förvandlas ett besegrat monster till en kristall och kan då användas som en ytterligare gruppmedlem. Eftersom Serah och Noel är de enda vanliga karaktärerna är det viktigt att man gör det bästa av de olika monstertyperna. Stridernas paradigmsystem fungerar som tidigare men istället för summons kan dina tama monster utföra specialattacker. Level-systemet med Crystarium-poäng är sig likt och nu kan du även uppgradera dina monster. En positiv förändring i XIII-2 är att spelet inte tar slut när gruppens ledare dör. Istället förs ledarrollen över till nästa i ordningen och striden kan fortsätta.

Irritationsobjekt
Till en början gör Final Fantasy XIII-2 mig mest irriterad. Serahs design är onekligen usel – hon är alldeles för smal (tänk tandpetare) och hon känns inte som en tillräckligt intressant karaktär. Att spelet bjuder på ett töntigt klädbyte gjorde inte saken bättre. När Noel äntrar scenen är allt jag kan tänka att han ser ut som en förvuxen Sora från Kingdom Hearts, med brallor lånade av Aladdin. Tidsresandet är inte lika rättframt som i Chrono Trigger eller Radiant Historia och ibland avbryts min framfart av pussellösningar för att laga revor i tiden. Jag kan inte låta bli att undra om de verkligen var nödvändiga. Spelet har tillräckligt många avbrott och möjliga frustrationsmoment som det är. Som när jag fastnade i några timmar på jakt efter en ”vild artefakt” för att kunna öppna nästa port och ta mig vidare.

Bra berättande
Men när halva speltiden har gått, inser jag att jag faktiskt har ganska roligt. Jag blir glad av Mogs söta små utrop och ledsen när han kastas iväg och tjuter så att hjärtat nästan brister. Jag hjälper gärna personer med deras uppdrag, jag slåss hellre än jag flyr och Noel och Serah växer i mina ögon. Det är framför allt Noel som lyfter spelet med sin gripande bakgrund. Även om Serah framställs som huvudkaraktären får Noel mycket egen tid i rampljuset och det med all rätt. Deras öden vävs ihop på ett trovärdigt sätt och ju mer jag spelar, desto större blir belöningen i form av storyn och hur den utvecklas.

Ha öronproppar redo
Något som drar ner betyget ganska rejält är XIII-2:s tafatta och spretiga soundtrack. Musiken är 7 gånger av 10 en förbannelse att lyssna på. Allt som oftast störs jag av ylande elgitarrer och schizofrena trummor till vilka en man vrålar i kapp. Jag vill inte kalla det rock, hellre ”skrikmusik”, något som tragiskt nog lirkade sig in redan i Final Fantasy X med låten Otherworld. Tyvärr hörs denna ”musik” när man rider en sorts chocobo, vilket gjorde att jag hellre avstod det snabbare sättet att ta mig framåt. (Har man spelat Xenoblade Chronicles avskräcks man ändå inte att färdas långa sträckor till fots.) Lyckligtvis är inte all bakgrundsmusik av detta slag, men en stor del av den skulle passa bättre som hissmusik. Vad hände med melodierna?

Återhämtning
Förutom den trasiga musiken är laddningstiderna i Historia Crux:en inte att leka med och XIII-2 är inte lika tjusigt som sin föregångare. Grafiken ”hackar” på sina ställen och man kan se försämringar i animationerna, till exempel när karaktärers näsor flyttar sig upp och ner när de pratar. Världens uppbyggnad är förvisso bättre än i XIII, men jag har fortfarande svårt att se hur allting hänger ihop. Den känns fortfarande för anonym och man kommer den aldrig riktigt nära.

Trots flera negativa anmärkningar är jag glatt överraskad. FF XIII-2 är bättre än jag vågade tro, mycket tack vare att det nu finns saker att göra och utforska, men inte på bekostnad av berättelsen. Huvudhistorien tar ca 30 timmar men det finns gott om lösa trådar att knyta ihop för den som vill förlänga äventyret. Square Enix har skapat en fungerande och intresseväckande fortsättning; en stor bedrift då första delen var så trasig. Det är tydligt att de har lagt ner mycket energi på att vinna tillbaka spelarnas förtroende och själv är jag nästan beredd att förlåta dem för FF XIII.

	Striderna funkar bra Noel Mog Icke-linjärt Vackert att titta på Mycket att utforska
	Dåligt soundtrack Laddningstider Tidvis förvirrande och frustrerande Grafiken ”hackar” ibland