Xenoblade Chronicles

Recensionen publicerades först hos Level 7 29 augusti 2011.

I början av sommaren gav Nintendo på nytt ut en av sina största spelklassiker från 1998, Ocarina of Time. Det är en fin gest att låta nya gamers få uppleva det många andra växte upp med. Två månader senare släpper Nintendo ett nytt spel. För ovanlighetens skull är det en titel som inte hittat till USA:s breddgrader. Vi borde känna oss utvalda. Speciella. Om Ocarina of Times nyrelease är en fin gest, så är detta spelsläpp en kärleksförklaring. Monolith Softs Xenoblade Chronicles är inget mindre än ett fantastiskt spel, en titel som i mina ögon tar över stafettpinnen från Ocarina of Time, som världens största, mest involverande och hjärtgripande äventyr. Tyvärr har jag en malande misstanke om att alldeles för få människor kommer att spela det. Jag hoppas kunna påverka den dunkla föraningen med denna text.

Vatten är källan till allt liv
Världen är ett stort hav, utan början eller slut. I vågorna står två jättar, Mechonis och Bionis, i full kamp mot varandra. En evighet senare har giganterna frusit på sin plats, ingen av dem en vinnare. Där deras fejd är över tar en annan vid och kameran zoomar snabbt in mot Bionis. Vi hamnar i stridselden mellan människorna, Homs, och metallvarelser, Mechon.
Dunban och hans kamrat Dickson befinner sig i stridens hetta. Det ser ut som att människorna kommer att bli besegrade. Uttrycket i Dunbans ansikte säger däremot att han har ett äss i rockärmen. I nästa andetag svingar han sitt magiska svärd Monado och slår fiendernas stålkroppar sönder och samman.

Dunban och Dickson i kriget mot Mechon.

I forskartagen
Ett år senare hamnar vi i en av de få bebyggelserna för Homs, Colony 9. Den unge Shulk är i full fart med att forska kring Monado, det enda svärd som kan skada Mechons och som räddade Homs-rasen från förintelse. Trots att Dunban till synes är den enda som kan bruka det mystiska svärdet, visar det sig att Shulk bär på oanade krafter när metallfienderna återvänder för att förgöra människorna en gång för alla.

Onda Mechons vill förgöra människorasen.

En given Wiinnare
Xenoblade Chronicles är spelet som likt en blodtransfusion ger Wii:n sitt liv tillbaka. Konsolen sjunger på sin sista vers och har sedan release varit stämplad som ett stycke elektronik mest lämpad för barn och kanske en och annan mormor. Nintendos paroll ”alla ska spela” har på ett sätt skrämt iväg den typ av gamer som inte klassas som ”casual”. Själv hade jag inte rört min Wii sedan april 2009 innan jag startade Xenoblade, men nu är vi oskiljaktiga. Jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig och jag tror att det är omöjligt att vara beredd på det Xenoblade erbjuder. Spelvärlden är omtumlande, magisk, levande, otämjd, enorm, makalös, inbjudande, livsfarlig, lockande, vanebildande och fullkomligt briljant. Och i vilken ände ska jag börja, för att ens försöka beskriva detta spel – vår världs åttonde underverk?

Den goda samariten
Vid första anblick anar jag ett Rabanastre (Final Fantasy XII) i miniatyr när jag för stegen mot Colony 9. En snabb tanke om att jag kommer irra bort mig och känna mig uppslukad av omgivningarna viner förbi, men stannar inte kvar. Uppslukad kommer jag att bli, men på ett helt annat sätt. Colony 9, och andra platser, är fyllda med personer som alla söker Shulks hjälp. Innan jag ens hunnit bekanta mig med huvudberättelsen var jag i full fart med att springa ärenden åt stadens invånare, en detalj som ökar spelets livslängd med ett 50-tal timmar. Detta charmiga ”tidsfördriv” är väldigt svårt att ignorera. Är du hjälpsam får du dels ett bättre rykte i staden och binder också starkare band med medlemmarna i ditt aktiva party. Pengar, föremål och eventuella erfarenhetspoäng (EXP) som erbjuds för ett väl utfört arbete blir lite som pricken över i.

Hoppa av bron, om du törs.

Naturen som lekplats
Utanför stadens väggar ser jag stora grönområden och porlande vatten. Från höga höjder hoppar jag i plurret utan att ta skada, men vågar jag mig på samma sak mot fast mark går Shulk och hans kamrater en tragisk död till mötes. Första gången jag råkade dö på detta sätt insåg jag att jag inte hade sparat på ett tag. Jag förbannade mig själv, men fick en glad överraskning då jag lärde att spelet inte straffar dig – även om du dör. Överallt i världen finns landmärken utspridda. Vid ett plötsligt dödsfall tas du till det senast besökta märket och inget av hittade föremål, upptäckta platser eller EXP du vunnit har gått förlorat. Glatt greppade jag kontrollen igen och spelade vidare.

Så långt benen bär
Shulk och hans vänner tar sig fram över Bionis till fots och varje område har en egen karta. Till en början är dessa helt tomma och det är upp till dig att utforska varenda skrymsle, om du är av det rätta virket. Många häpnar säkert när de inser hur mycket mark de har att täcka. Vill man göra det enkelt för sig kan man bara följa de röda flaggorna som indikerar vart man ska och var berättelsen fortsätter. Jag som däremot fick nog av strikt linjära upplevelser i och med Final Fantasy XIII, tar alla chanser att gå i motsatt riktning. I vissa fall är det kontraproduktivt att springa långa avstånd, och landmärkena utgör även punkter dit man kan teleportera sitt party närhelst man vill.

Glöm allt vad luftskepp heter och rör på påkarna!

Så långt ögat kan se
Om Hyrule anses stort så är Bionis gigantiskt. Det är förundrande att dessa enorma områden får plats på en enda skiva. Hemligheterna som göms i världen ropar på mig och jag ger mig ivrigt ut på jakt. Jag vill se vad som finns bakom kullen, vad som döljer sig i grottan, vad som finns på toppen av berget eller på den lilla ön långt ut på vattnet. Det spelar ingen roll att jag varit på samma ställe i tio timmar, jag kan stanna längre om nöden kräver. Äventyrslustan river i mig med sina klor och jag kuvar mig inför den sköna smärtan. Jag vill bara ha mer. I de fall jag har varit lite för oförsiktig har jag sprungit rätt in i ett eller flera monsters näste. Man kan nog inte känna sig så mycket mindre än då man står öga mot öga med en best på level 96.

Mucka inte gräl med monster du inte rår på.

Automatik-taktik
Monlith Soft ska ha en eloge för stridernas perfekta blandning av frihet och strategi. Fiender är fullt synliga och för att komma i närkamp med din måltavla trycker du på L- eller R-knappen. Detta aktiverar stridsmenyn, där du kan välja att initiera attacken eller locka till dig fienden. Det sistnämnda är en utmärkt strategi för att slippa slåss mot stora horder av monster samtidigt. Alla karaktärer attackerar automatiskt, även Shulk, och det fungerar till och med bättre än gambit-systemet i Final Fantasy XII. Stridsmenyn har plats för åtta specialattacker. Det påminner lite om hur World of Warcraft kan se ut, om man väljer att ha sina mest använda förmågor som ikoner på skärmen. Så fort du utfört en specialattack måste du vänta en stund innan den kan användas igen (så kallad ”cool-down time”). Monadon visar sig vara ett vapen som ger Shulk kraften att se in i framtiden, lite som boken White Chronicle i Radiant Historia. Om en fiende förbereder en extra stark attack, kan Shulk avvärja den med hjälp av olika förmågor. Xenoblade erbjuder inte några helande föremål. Det finns heller inga inn att vila upp sig på. Istället får dina karaktärer tillbaka eventuell hälsa som gått förlorad så fort fajten har tagit slut, vilket är höjden av bekvämlighet.

Striderna är fartfyllda, underhållande och ibland ganska svettiga. Lyckas man bygga upp sitt partys "team-spirit" kan man svänga ihop en hejdundrande kedjeattack.

En naturlig skönhet
Trots Wii:s tekniska underlägsenhet är Xenoblade Chronicles grafik bedårande. Visst kan texturer se ut som om de var tagna från Nintendo 64, men jag spenderar hellre min tid i dessa levande omgivningar än i kalla, stela, gammapumpade och oinspirerade miljöer som till exempel Final Fantasy XIII. Lika mycket som Bionis värld är underskön i all sin grönska så är flera platser mörka och skrämmande. När solen går ner och jag skymtar Mechonis mot den brandgula himlen så ryser jag. Då regnet smattrar mot gräset och trädkronorna känner jag hur vätan tränger igenom skorna. När åskan går stannar jag upp för att vända blicken mot himlen och beskåda ett av de vackraste naturfenomenen. Blixtarna lyser upp det mörka himlavalvet, men inte ens det stoppar mig i mina steg.

Det finns många vackra platser i Xenoblades värld som kan få dig att tappa andan.

Detaljrikedom
Karaktärerna är ett charmigt gäng som med rapp dialog och mysigt samspel är en fröjd att bekanta sig med. I takt med att du uppgraderar deras vapen och rustningar ändras även deras utseende, allt från skor till huvudbonader. Sådana välbetänkta detaljer ska inte underskattas. Att världen dessutom är fylld med små kreatur som kallas Nopons får mitt hjärta att smälta ytterligare. Men låt inte den söta japanska designen lura dig. Xenogears och Xenosagas skapare Tetsuya Takahashi är det kreativa geniet bakom Xenoblade. Hans tidigare arbeten skvallrar om att även denna historia är en djup och mörk sådan och den fängslande berättelsen chockar gång på gång.

Är det bara jag som tycker att Dickson liknar en åldrad Bart från Xenogears? Den långa flätan har han också.

Talets gåva
Xenoblade Chronicles erbjuder både japanska originalröster och en brittisk översättning. Även om jag uppskattar att kunna höra japanska seiyûs (röstskådespelare) så beslöt jag mig efter flera timmars växlande fram och tillbaka för de västerländska. Det brittiska talet är en skön paus från de amerikanska rösterna jag är van vid. Den biffige men lite naive Reyn har en härlig dialekt, som passar perfekt till hans personlighet och Adam Howden som gör Shulk är så enormt dedikerad i vissa scener att jag nästan tappar hakan.

Ljuvligt ljudligt
Soundtracket är skapat av en blandad grupp. Här finns tunga namn som Yoko Shimomura och Yasunori Mitsuda och några nykomlingar i ACE+ och Manami Kiyota. Fans till Mitsuda ska däremot inte hoppa för högt av glädje, den välkände kompositören är endast ansvarig för ett spår på de fyra skivorna. Shimomura tillsätter sin vanliga krydda med pulshöjande stridsteman och skänker vackra tongångar till exempelvis Colony 9. Gruppen ACE+ briljerar med sitt fantastiska stycke som ackompanjerar den vidsträckta slätten Gaur Plains. Men störst överraskning är den unga Manami Kiyotas musik. Jag har funderat i banorna om Mitsuda har funnits med på ett hörn för att agera mentor och godkänna att vissa av hennes stycken är som kopior av hans musik från Xenogears. Lyssnar man på The Jaws of Ice från nämnt spel och jämför med Presentiment från Xenoblade är likheten slående.

Spelet är fyllt av starka scener som byggs upp av duktiga röstskådisar och underbar musik.

Härska över tiden
Precis som i Ocarina of Time och Radiata Stories finns en inbyggd klocka. Människor och fiender har alla olika scheman och vistas ute därefter. Även musiken ändrar tappning efter klockslag vilket gör världen mer levande. I de fall man är ute på ett sidouppdrag och måste hitta ett monster eller en person som bara vistas ute på natten, kan man gå in i menyn och ändra till önskat klockslag. Ett spel som Xenoblade hade inte kunnat fungera på annat sätt och det är perfekt att ge kontrollen till spelaren och eliminera all väntetid som annars skulle uppstå.

Att gråta med ett leende
I skrivande stund har jag spelat snart 70 timmar. Xenoblade kommer bli det första spel där jag når över 100 timmar i speltid. Med allt som finns att göra och upptäcka skulle det inte förvåna mig om jag hamnar kring 200 timmar. Bli inte avskräckta. Teamet bakom Xenoblade har lyckats kombinera så många olika rollspelselement att varenda sekund jag spenderar i världen fyller mig med en obeskrivlig lycka. Det har funnits stunder då jag blivit tårögd bara av tanken på spelet, så mycket betyder det för mig. I samtal med en Nopon blev jag rörd till tårar över den lilla krabatens två meningar långa livsöde. Stunden senare rör sig ett leende över mina läppar då jag förgyller en annan Nopons ensamma tillvaro. Världens intensitet är ständigt närvarande och Xenoblade kan omöjligen lämna någon oberörd.

Du kan utan svårighet uppnå över 100 timmar i speltid. Xenoblade Chronicles utmanar och engagerar - hur ska denna skapelse någonsin kunna överträffas?

Världsbäst
När jag väl håller i kontrollen kan jag inte släppa den. Timmarna går, jag glömmer bort att äta, jag drar mig för att sova. Att spendera ett dygn i spelet till att simma runt i ett massivt vattenfall skulle normalt inte ens falla mig in, men här gör jag det. För att jag vill, för att jag kan. Jag känner mig aldrig rädd, aldrig orolig att jag sprungit för långt, jag upplever enbart spänningen och glädjen i att upptäcka en ny plats. Xenoblade är inte gjort för att beskrivas, inte ens med fler än 2000 ord gör jag spelet rättvisa. För att kunna uppskattas måste det upplevas. Det är värt just din tid. Låt oss hoppas att Nintendo trycker tillräckligt många exemplar, så att alla som vill kan få chansen att spela kanske världens bästa rollspel.

	De enorma och vackra miljöerna Det tunga manuset Roliga sidouppdrag Välgjort stridssystem Lättälskade karaktärer Makalös musik Mängder att upptäcka Friheten Lätt att ta till sig Möjligheten att låta valfri partymedlem leda gruppen Fina och lättförståeliga menyer
	En monsterlista hade underlättat ibland En stegräknare hade varit kul Att det tar slut