Inlägget postades först hos Spelografi.
Det finns mycket att säga om spel. Två bloggposter som jag verkligen kan rekommendera är Emmyz funderingar kring gamertyper och Fredriks anti-multiplayer manifest. Jag har haft liknande funderingar – när är man egentligen hardcore? Förväntar sig spel-Sverige att man ska spela allt?
Idag spelar vi inte enbart för att ha kul, vi spelar för att visa oss själva som kunniga inom vårt intresse, för att kunna diskutera, argumentera, referera och analysera. Ska man skriva om spel höjs kraven ytterligare, dags att bevisa sig ”värdig”, om ni vill. Kanske inte så konstigt då att jag upplever en alltmer påtaglig stress i gamer-världen. Jag känner mig lite trängd i min JRPG-hörna och undrar om folk ifrågasätter mig för att jag inte spelar lite av allt. Är man hardcore först när man kan lite om mycket?
Det är förstås omöjligt att hinna spela allt. Jag betvivlar att jag med större rätt skulle kalla mig gamer om jag plötsligt tog tag i en genre som egentligen inte lockar, men som jag ”borde” spela. Men hur kul är det att tvinga på sig saker? Det är min rätt att vägra vissa spel. Hur avgörande är det att jag inte tar mig an sport, action, FPS eller vad det nu må vara? Halkar jag närmare casual istället för att befästa min ställning som hardcore? Även inom min egen JRPG-nisch köper jag inte vad som helst. Vissa klassiker har gått mig helt förbi. Om jag aldrig spelar dessa ”måsten” är jag en sämre gamer då? Utan koll på varenda genre får man ju ingen bredd, kanske vissa vill argumentera, man saknar kunskap och kan inte dra tillräckligt många paralleller och referenser när det pratas eller skrivs om spel. Men vem är det man jämförs med? Allas vårt spelande är ju individuellt. Vem kan säga vad som är rätt eller fel, bättre eller sämre?
Här måste jag bestämma vad som är rätt för mig, och ingen annan har rätt att ifrågasätta mitt beslut. Jag spelar inte för att döda tid, jag spelar för att jag vill njuta och uppleva eskapism. Jag ute efter känslor som sliter i själen, bra storytelling, nånting att drömma mig bort till. Upplevelser som skapar hjärtsnörp och hjärnspöken. Detta innebär att jag vägrar många andra genrer som inte erbjuder detta. Jag håller mig borta från multiplayer, av i stort sett samma anledningar som Fredrik nämnde. Vill jag spela med mina kompisar så finns alltid Mario Kart – det räcker för mig.
Jag vill inte tro att hardcore är lika med mängden spel du har spelat eller genrer du har prövat i ditt liv. För mig avgörs det på hur det känns när man spelar, vad som händer inombords. Är spel bara ett tidsfördriv och du kan förpassa ett emotionellt ögonblick med en axelryckning – då skulle jag säga att du är casual. Är spel blod, svett och tårar och kan frambringa en lyrisk känsla och total verklighetsflykt – då är du hardcore. Som jag.
Jag skulle vilja passa på att tacka för omnämning. Alltid kul att folk läser vad man skrivit, och håller med eller inte håller med. Huvudsaken är att man väcker en diskussion, tanke eller någon form av reaktion. Eller bara läsnöje. 🙂
När man är hardcore? Det är en bra fråga. Och någonting jag måste fundera lite på. Jag har problem med klassificeringen – inte för att det är svårt att benämna casual/hardcore – men mer ur perspektivet ’behövs det?’. Vi har ju inte casual readers, eller casual music listeners. ( Eller, jo. Skvalradio-lyssnare, tuggummipop-lyssnare, … )
Jag spelar spel. Jag tycker om att diskutera spel. Det ena är naturligtvis en konsekvens av det andra, men jag spelar inte spel för att diskutera spel. Jag diskuterar spel för att jag älskar spel. Det räcker för min del. Men jag ska expandera på det här litegrann i en egen bloggpost, känner jag. Jag behöver inte skriva hela uppsatser här.
Vad andra tycker om ens spelande, huruvida man bedöms vara hardcore eller casual ser jag som ganska dumt och onödigt. Det är ganska fult att klanka ner på människor för deras intressen överlag, tycker jag. Men inom alla grupperingar, så även inom spelnördar-grupperingen, måste det naturligtvis slinka in ett visst mått av elitism och dylikt. Tråkigt. Men så är det. 🙁
Tack för så lång och fin kommentar! 😀
Jag var en riktig bokslukare när jag var yngre, men numera läser jag sällan böcker. (Jag brukade säga att jag ”läste spel” med tanke på hur mycket story det är i ett rollspel.) Men idag känner jag mig mest som en ”casual reader”. Jag läser lite här och där, men det är sällan jag verkligen sjunker ner i en bok, såsom jag gör i ett spel.
Inom all kultur finns det ju ”finkultur”. Klassisk musik är vackert, rock och pop är fult. Svåra, djupa filmer är vackert, blockbusters är fult. Och spelen… Det är svårare där förstås, för det finns så många olika sätt för ett spel att vara. Men jag har nästan tänkt att rollspelen är de lite mer sofistikerade spelen. Lite mer fina än de där man bara springer runt och skjuter huvudet av folk. Knepigt då att jag känner mig ”dum” som inte spelar mer ”hjärndöda” spel. (Ursäkta uttrycket.)
Jag håller med, jag spelar inte heller spel för att diskutera eller dissekera. Jag spelar för att jag, precis som du, älskar dem och vill bli hänförd. Precis som jag älskar att höra en vacker låt, så älskar jag att spela ett underbart spel. Båda två kan ge mig gåshud. Jag vet inte om det behöver sägas mycket mer än så. Det verkar som att många (i alla fall avancerade spelskribenter) sitter med analytiker-brillorna på så fort de sätter igång ett spel och gräver och gräver tills känslan går förlorad. Eller är det bara jag som känner så?
Hm, nu har väl jag skrivit en halv novell jag med. Men det är intressanta funderingar och din kommentar fick mig att fundera mera och – dessutom! – lyckades du få mig att hitta ord och formuleringar som jag inte lyckades få med i posten. Tack för det! 🙂
Varsågod! Här kommer en till, är jag rädd.
Absolut finns det ”finkultur”, ”fulkultur” och ”skräpkultur” i de flesta kulturella sammanhang ( utom kanske opera? Fulopera? Finopera? ).
Men, ska vi sjunka till den graden att vi anser FPS-spel vara ”skräpkultur” jämförbar med Michael Bay-filmer, eller tantsnusk-böcker? Det tycker jag är lite elakt. Eller är det facebook-spelen som är det? Eller är det spelarna av dessa? Är casual skräpkultur?
Jag tycker det är ett ganska onödigt steg att behöva ta. Faktiskt. 🙂
Men ur ett kulturkritiskt perspektiv finns det naturligtvis gradskillnader. Kanske det är tecknet på att att spel inte riktigt är en kulturform? Det saknas fin/ful/skräpkultur, eller det mesta går att gruppera ihop till antingen ful eller skräpkultur? 😀
Jag tror inte du känner dig så ”dum” – kanske snarare lite frånkopplad den mer mainstreamade spelcommunityn. Men det är nog ingen direkt nackdel. Jag känner mig inte ”dum” som ignorerar vissa spelgenres, men relativt frånkopplad vissa diskussioner ( som jag i sig finner ganska ointressanta förvisso… ).
Och, ja. Överanalyserande av valfritt ämne leder nog till att en del saker går förlorade. Det är jag helt övertygad om. Bryter man ned ett spel i minsta lilla beståndsdel så går ju helheten förlorad. Det tycker jag säger sig självt. Se på Nier. Sunkiga betyg, magiskt spel. 😉
Nej, jag tycker också att finkultur vs. fulkultur är otroligt onödigt. Det behövs inte i spel, det behövs inte inom konst, eller inom musik och film. Att man gillar olika saker är en annan femma. Casual är inte skräpkultur, ej heller mainstream. Det finns tillräckligt många i världen som tycker att spel är den värsta skit som finns, det vore sorgligt om vi spelare själva började kasta sten i glashus och började förstöra för varandra.
Jag menade inte att säga att FPS är sämre på nåt sätt. När jag blev RPG-frälst tänkte jag att det nog inte var många killar som kunde gilla sånna spel. Vilket inte kunde varit mer fel, precis som det är helt fel att tro att tjejer inte gillar FPS eller what have you. Det var i alla fall den gamla tanken från min ungdom som jag försökte sätta ord på, utan att för den delen använda för många ord. XD Jag antar att det blev lite fel…
Ibland kan jag bara sakna den där magiska känslan när man sitter med ett spel. Så som ME kändes, så känns inte ME2, t ex. För ME var nytt och jag var lyrisk, efter ett tag. Nu sitter jag och funderar kring hur jag ska beskriva spelet. Jag vill inte sitta och överanalysera. Jag vill bara känna. Ibland är det svårt. Och om man dessutom sitter och jämför sig med andra… ja, då blir det en plåga till slut. Det är nåt av det värsta som kan hända en spelupplevelse, tror jag. 😮
Ja. Spelare som kultur är under tillräckligt mycket skit från alla andra för att det ska kännas motiverat att vi börjar kasta skit på varandra. Det hjälper inte någon. Men det verkar vara oundvikligt att det blir så ändå. Det spelar ingen roll hur liten, marginalerad och utanför en social grupp är – det hackas ändå alltid på någonting/någon inom gruppen. Och vi spelare väljer att hacka på ’casual’ spelare. Mmkay. 🙂
Nej, jag förstod att du inte menade att FPS-spel var sämre. Det var den meta-diskussionen jag klippte bort. Den kan vi ta i andra bloggpostar 😀
Men jo, rörande sista paragrafen du skriver förstår jag precis vad du menar. Det var länge sedan ett ’klassiskt’ rpg fångade mig och/eller kändes magiskt. Det var därför jag för något/några år sen nästan helt frånskrev mig genren. Jag trodde jag hade växt ifrån den. Så var det inte, jag hade bara råkat ut för ett par själlösa, usla spel i följd som kraftigt desillusionerat mig.
Tips: Fokusera inte så mycket på att beskriva spelet. Beskriv hellre hur spelet får dig att känna? Subjektivt kontra objektivt. Det kanske leder till mindre sönderanalyserande? Och jag tror det uppskattas mer från läsarskaror?
Eller läste jag fel nu, igen?
Nej, jag tror inte att du läste fel. 🙂
Man skulle kanske kunna säga, att jag sitter och försöker bygga en recension i huvudet, samtidigt som jag spelar. Ibland har jag ett block bredvid mig som jag antecknar i om jag kommer på nånting, för jag litar inte alltid på min hjärna. Dvs, jag litar inte på min intuition och mitt minne och däri ligger väl stora delar av mitt problem.
Jag försöker nu i ME2 att liksom lokalisera alla skillnader, vilket förstås är lätt i början, men sen blir spelet second nature. Man vänjer sig, som med så mycket annat. Och det är inget fel, det är en naturlig process.
På ett sätt är väl det en tjusig sak att göra, men det sätter mig också under press. Jag försöker formulera något smart och avancerat, men som du säger, det kanske inte behövs och det kanske inte uppskattas. Tittar jag tillbaka på min GG-recensioner så var de inte perfekta på nåt sätt, but by god, var de fyllda av känslor. Mina uppfattningar. Ingen uppvisning i ”avancerad svenska och meningsuppbyggnader”. Vad fan hände med det? Och varför kan jag inte bara slappna av och låta spelet ta mig dit det vill? I fail.
Tvivla inte på intuition. Do not doubt. Intuition har ofta rätt.
Hittills – jag har inte spenderat en faslig tid med själva skrivandet. Det mesta har formulerats i huvudet medan jag har spelat. Demon’s Souls var undantaget, eftersom den recensionen skrevs ganska lång tid efter att jag nött spelet till största del.
Jag är inte typen som kan sätta mig ner och koncentrerat skriva saker från scratch. Saker måste växa till sig organiskt i huvudet innan det spills ner på papper. Ibland funkar det, ibland behöver det redigeras om / struktureras om / eller modifieras lite. Men det är en process som (hjälpligt) fungerar för mig. Dessvärre är jag oftast lite för klinisk, tror jag.
Men, det är en process som fungerar ganska dåligt när man måste vara superbt kritisk. Är det ett spel jag verkligen ogillar kommer jag nog finna det svårt att a) spela igenom det, b) sitta och grubbla över det medan jag spelar. Som tur är har jag inte råkat ut för något sådant än. Inte på riktigt iallafall. ( Jag brukar undvika spel som jag känner på mig att jag skulle ogilla… )
Ja. Varför kan man inte bara slappna av och låta spelet ta över? Det är en bra fråga.
Det är en mycket bra fråga.
Jag tror att jag ska kunna skriva en perfekt text på en gång, men det är klart att det inte funkar så! 😀 Men ibland kan orden bara flyta fram ur huvudet, ibland tar det lite längre tid. Och det är oki. Tyckte om att läsa om din skrivarprocess, den fick mig att känna mig en smula lättad. ^^
Nästa spel jag tar mig an hoppas jag kunna flyta in i lite lättare, men vi får se hur det går. 🙂 Tack för alla kommentarer! #megapepp