Final Fantasy IX

En storm rasar över havet. I en liten båt med trasigt segel, som våldsamt kastas mellan vågorna, skymtar en mor och hennes dotter. Regnet piskar dem i ansiktet och skräck fyller deras ögon. I nästa sekund vaknar prinsessan Garnet ur sin dagdröm, öppnar fönstret till sitt kungliga gemak och blickar ut över horisonten.

Vi befinner oss i världen Gaia, på en kontinent där en tjock dimma täcker landet. Småtjuven Zidane och hans gäng, förbereder sig för att kidnappa prinsessan Garnet av Alexandria. Genom att framföra en pjäs på teaterskeppet Prima Vista ska de distrahera drottning Brahne och komma undan med sin kupp. I en annan del av staden spatserar den unge Vivi fram. Han har en biljett för att se den utannonserade pjäsen. Dessvärre visar den sig vara en förfalskning och han måste ta hjälp för att smyga in bakvägen.

Som om det vore ett dåligt skämt visar det sig att Garnet vill bli kidnappad. Hon anar oråd då hennes mamma har betett sig underligt den senaste tiden. Zidane får bli hennes eskort till staden Lindblum där hon tänker söka stöd från regenten Cid. Dessvärre har prinsessans ständige beskyddare Steiner fått nys om planerna och gör allt för att stoppa dem. Genom ödets nyck hamnar även Vivi i den redan brokiga skaran och trots Brahnes försök att med våld hindra teaterskeppet från att fara iväg i skyn så klarar de sig helskinnade. Nästan. Efter en omtumlande start börjar nu berättelsen, där så mycket mer än världen ligger dolt bakom en dimridå.

Med ömmande hjärta minns jag hur det vackra CG-animerade introt och den sorgliga musiken med keltiska influenser fängslade mig år 2001. Jag minns hur mystifierande världen kändes, när Zidane klev ut på Mist Continent för första gången och de droppande, lite dämpade tonerna från Crossing Those Hills tog fart och gjorde resan till ett nöje.

Final Fantasy IX:s karaktärsuppsättning är komplex och snillrik. Jag ser dem som personifieringar av egenskaper som gör oss mänskliga. Lillflickan Eiko är vårt barnasinne och längtan att höra till någonstans. Unga Vivi är vår förmåga att resonera och filosofera kring vad det innebär att vara död eller levande. Vårt mod och vår känsla för att göra rätt är Steiner i ett nötskal. Envisa Garnet blir vår inre styrka och förmåga att starta om på nytt, även när livet är som mörkast. Vår drivkraft och hopp är ingen annan än Zidane. Även vår stenåldershjärna med de allra djupast rotade överlevnadsinstinkterna; eat or get eaten – har en plats här, i form av Quina. Vår envishet och högmod bildas av Amarant. Och viljestarka Freya är vår möjlighet att älska och styrkan att gå vidare när kärlek är obesvarad.

När man börjar nysta i karaktärernas realitet, så hittar man sådant som inte alltid framgår så bra i spel. Själ och hjärta. Varenda diskussion, bråk eller tanke lyser med denna essens. Karaktärerna är levande för mig, jag lider i deras motgångar och jag jublar i deras glädje. Utan svårighet eller inställsamhet tar Final Fantasy IX med Vivis hjälp upp de allra största frågorna i livet; vem är jag, varför är jag här och vad händer när vi dör?

Final Fantasy VII fylldes av psykologiskt mörker och ond bråd död. Final Fantasy VIII drevs framåt av moderiktiga tonåringar och kärlekskänslor. Två spel som ändrade riktningen för hur serien skulle se ut. Final Fantasy IX blev på så sätt en sorts återblick, ett återbesök till svunna tider. Kristallerna är åter med i berättelsen, futuristiska miljöer och fordon ersätts med fantasifulla resmål och de klassiska luftskeppen. Världen är ett mästerverk, som spänner bortom fantasins gränser, med alla små egenheter och underliga platser som existerar under himlen. Dystra Burmecia – staden där det alltid regnar. Lågmälda Cleyra – gömd bakom en sandstorm i svajande trädkronor. Black Mage Village – dold i en förtrollad skog, dit magiker kommer för att leva, och dö. Högteknologiska Lindblum, upp-och-nedvända Ipsen’s Castle och mystiska Mognet Central. FF IX erbjuder många hemligheter och det är väl värt att spendera tid på Gaia för att hitta dem allihop.

FF IX är som en sorts bakåtsträvan, tillbaka till gamla anor, klassiskt levlande och lärande av skills och även ett rätt så gammaldags stridssystem. Men trots 10 år på nacken så känns FF IX inte gammalt och jag är glad och smått fascinerad över hur spelet ännu kan förtrolla. Grafiken är än idag något av det finaste som har gjorts och detaljrikedomen är hög. Jag charmas fortfarande omkull av små simpla saker som action-ikonerna ovanför Zidanes huvud när man finkammar ett rum, det söta visslande ljudet som mooglarna ger ifrån sig när man pratar med dem, eller när samma kreatur följer dig med blicken inom ett visst avstånd. Det är småsaker som dessa, i kombination med en otroligt välberättad och sammanhängande saga, som gör att FF IX alltid kommer ligga nära mitt hjärta. Och varje gång jag spelar är det som att komma hem igen.

	Den förträffliga berättelsen, som blir bättre varje gång man spelar De unika karaktärerna med intressanta och djupa personligheter Vacker, fantasifull grafik som inte lider av copy-paste syndromet
	Det tråkiga panorerandet innan striderna börjar

Recensionen postades först på Pricerunners spelblogg.