Luminous Arc

Plattform: Nintendo DS
Utvecklare: imageepoch
Utgivare: Atlus (USA), Rising Star Games (EU)
Släppdatum: 14 augusti 2007 (USA), 12 oktober 2007 (EU)
Köp här: PLAY.com

Om sanningen ska fram så tog det mig över ett halvår att klara ut Luminous Arc. Det började med ett ganska effektivt spelande varje kväll i slutet på förra året, som sedan drogs ned till ett slags ”då-och-då”-spelande. Sen stötte jag på en boss som jag inte kunde besegra, och det resulterade i att spelet blev liggande i flera månader. För nån vecka sen tog jag beslutet att fortsätta, trots att jag glömt nästan all story, men det var inget hinder i sig – förmodligen för att Luminous Arc inte har en handling och en berättarteknik som krossar allt annat.

Huvudkaraktärerna

Det är ingen underdrift att säga att det här är en väldigt mycket sämre kopia av Final Fantasy Tactics. Nu vet ni också vilken genre vi pratar om, strategi-rollspel. Jag gillar den här genren, och även om Luminous Arc inte är det bästa av spel så är ändå striderna roliga att ta sig an. Det är ändå detta som väger tyngst för mig, om det inte går att utföra en strid på ett genomtänkt och smidigt sätt, då är det heller ingen vits att fortsätta spela. Striderna har sin vanliga turordning, välj dit du ska gå, välj att attackera, utför en skill, magi eller använd ett item, eller varför inte utföra en specialattack. Här finns även något som kallas Synergy, vilket ska vara en komboattack som utförs mellan två eller flera karaktärer, när de står tillräckligt nära varandra på stridsfältet. Hur jag än försökte så kunde jag aldrig utföra en sådan här attack, men å andra sidan så behövdes det inte, jag klarade mig bra utan. Något som heller inte verkade fylla den funktion som var tänkt är möjligheten att stärka bandet mellan sina medlemmar i gruppen. Efter varje strid blir det en ”Intermission” där man får välja att prata med någon ur sitt party. Gör man på rätt sätt så ökar den personens uppskattning för dig och detta ska då stimulera… ja, vadå? Jag märkte aldrig nån skillnad på striderna, även fast jag var polare med alla. Mycket mer än så finns inte att säga, men ett irritationsmoment är att spelet kan hacka nåt otroligt i en strid så att alla rörelser och val i menyer går hälften så fort.

Dags att attackera

Däremot skulle jag överdriva om jag sa att det här är ett bra spel när det gäller allting annat. Musiken är tråkig och enformig och konstigt nog så är det Yasunori Mitsudas Procyon studio som bär ansvaret. Det var bara en låt som fick mig att haja till och det var i samband med en av slutstriderna. Bättre sent än aldrig… Grafiken är små söta pixlar i striderna, men i scenerna emellan så är det karaktärsbilder mot statiska bakgrunder. Det finns en världskarta som inte tillför nånting egentligen, förutom att ta dig till olika ställen. Städerna, ja hela världen faktiskt, ger inget till dig som spelare att utforska, man bara går, pratar, slåss, går, pratar, slåss… Under hela tiden jag spelade så var det väldigt svårt att få en känsla för karaktärerna och i vissa fall är de extremt överdrivna. Här finns alla sorter: den ängslige ynglingen som ska växa upp och bli man, den envisa tjejen som egentligen gillar ynglingen men vill verka tuff, den framfusige kvinnoälskaren, den ädle mentorn som sviker sina lärjungar osv. Men värst av alla är nog en kvinnlig ängel som pratar precis som vilken fjortis som helst. ”Like, OH MY GOD!” Och det är ett direkt citat. Nej, det är knappt nån vits att skriva nåt om storyn för den är så urvattnad och torr, nästintill intetsägande. Kort sagt; häxor vs. människor.

På sätt och vis var det kanske inte så konstigt att det tog mig så lång tid att spela igenom Luminous Arc. Det erbjuder definitivt ingenting nytt under solen, man spelar det inte för att bli imponerad eller hänförd på nåt vis. Vid flera tillfällen spelade jag faktiskt utan ljud, för att slippa den trista musiken och de skrikande röstskådespelarna. Jag bläddrade snabbt förbi alla dialoger, och fokuserade istället på striderna. Det är faktiskt det enda som gör att spelet blir värt att spela.

	Striderna Söt pixelgrafik
	Tomt manus Uttjatade karaktärer Oskön musik Irriterande röster