Tales of Vesperia

Plattform: XBOX360
Utvecklare: Namco Tales Studio
Utgivare: NamcoBandai Games
Släppdatum: 26 juni 2009
Köp här: Webhallen

Jag skulle gärna vilja sätta högsta betyg på Tales of Vesperia, men det kommer tyvärr inte att ske. Efter ett år av längtan fick jag äntligen ta tag i nästa del av Tales-serien och det är verkligen ett spel värt pengarna. Ändå är det nånting som känns lite off, nånting jag inte riktigt kan sätta fingret på, som gör att betyget inte når ända fram. Jag ska försöka göra mitt bästa för att förklara hur det kommer sig.

Till att börja med så ska utvecklarna ha en eloge för att ha skapat en av de bästa huvudpersonerna sen vem vet när. Istället för att copy-pasta den klyschiga modellen i form av en rebellisk ungdom med alltför många problem i huvudet, så är Yuri en frisk fläkt i rollspelsvärlden. Denna yngling, före detta soldat för Imperiet, lever numera i slummen. Trött på byråkrati vill han påverka de saker han är missnöjd med utifrån, och på så sätt nå resultat snabbare. Vid sin sida har han sin trogne följeslagare, hunden Repede, som spelaren av någon anledning aldrig får en bakgrundshistoria till. Redan här brister det lite i sömmarna för mig. På grund av att Yuri och Repede står varandra så nära, så stör det mig att man inte får veta hur de träffades, eller i vilket sammanhang.

Tales of Vesperia har underbar grafik. Varma, fylliga färger målar upp spännande nya platser, karaktärerna rör sig obehindrat och mjukt i sina celshadade kroppar och till och med rösterna gör mig inte besviken. Om de bara hade haft ett lite vassare manus, så hade det varit perfekt. I Vesperias värld skyddas städerna från monster med hjälp av ämnet Blastia, som skapar barriärer. När slummens Blastia blir stulen, är det Yuri som tar på sig ansvaret att ta fatt på tjuven. I riktig Tales-anda blir det en omtumlande färd med många destinationer och möten med karaktärer.

Självklart tycker jag att det är roligt med en story som utvecklas, samtidigt som den röda tråden alltid finns där. Men på nåt sätt lyckas Vesperias story ibland få mig att känna mig väldigt förvirrad. När alla karaktärer står och pratar om Aer, Aer krene, Blastia, Enthelexia med mera, så undrar man till slut hur allt hänger ihop och om det ens gör det. Den grupp som Yuri får dras med är ett spännande gäng. Alla har sina egna utgångspunkter, vilket också kan tyckas ovanligt för rollspel, men flera gånger blir jag likaså där förvirrad, när den ena pratar om det, den andra pratar om det där, och den tredje vill hitta på nåt annat. Detta gör att det under väldigt lång tid inte känns som att spelet har ett riktigt mål utan att man agerar springpojke/flicka för karaktärernas olika nycker.

Men som tur är blir storyn aldrig så förvirrande att man inte orkar spela och tack och lov så har ju äntligen de välkända skitsen fått röster. Alla karaktärer har sin egen charm och ibland kan det nästan vara svårt att sätta ihop ett party av fyra för att det inte finns några självklara favoriter. Stiderna håller hög kvalité och högt tempo. Det nya skillsystemet ger ett nytt djup till det ibland alldagliga levlandet och att smida egna vapen eller accessoarer är alltid lika roande.

Vid första anblick får man känslan av att Vesperia är så nära perfektion man kan komma. Denna tanke får sig dock en törn när man märker att översättningen inte är helt 100. En NPC som först kallas Tort, blir i en annan textruta refererad till som Toth, för att i nästa vändning bli omnämnd som Tort igen. Småfel kan förekomma, ja, i form av att en punkt saknas eller att en bokstav ramlat bort. Men att vara inkonsekvent vad gäller namn, det hjälper verkligen inget spel och defintivt inte ett rollspel.

Det som verkligen bär spelet är faktiskt Yuri, med sitt snudd på (?) mordiska utseende och hans begåvade röstskådespelare, som har en relativt dov stämma som passar utmärkt. Andra karaktärer som ger spelet ett stort lyft är mystiske Raven och den gäckande Judith, som ibland tycks ha huvudet i det blå, men är smartare än hon ger sken av att vara. Tyvärr skänker spelets kvinnliga huvudkaraktär Estelle inget av större värde till upplevelsen – hon har begåvats med att vara naiv, översnäll och har till råga på allt svårt att bestämma sig för vad hon vill. Det är sånt som får mig att längta efter att se vad SquareEnix har gjort med Lightning i Final Fantasy XIII.

Men allt detta, och ett lagom bra soundtrack till trots, så är Vesperia alldeles makalöst kul att spela. Grottorna är lagom stora, pusslena lagom svåra. Världskartan är bedårande vacker och fylld med hemligheter och att plockas upp av det flygande monstret Baul, påminner om Flammie från Secret of Mana. Vesperia är på många sätt ett tekniskt mästerverk och som fan av serien är detta något man inte får missa. Det har sina skavanker, inget snack om den saken, men när man bara låter sig slukas av världen och personerna man möter, så blir det en riktigt minnesvärd upplevelse.

	Den undersköna grafiken, karaktärerna och deras olika personligheter, de välplanerade grottorna och hur kul det är att spela.
	Storyn som ibland känns spretig och ofokuserad, musiken som kunde varit bättre och små missar i manuset som inte borde existera.